Sorg

Jag sörjer. Jag har inte ångest mer än vanligt och är inte deprimerad. Jag sörjer, vilket är en väldigt stor skillnad.

Nu är det pappa som har triggat igång en massa känslor som jag gömt undan från mig själv och världen. Jag trodde inte att jag hade såna, jag trodde jag sett dom alla. Men det har jag inte. Jag känner mig som Pandoras ask, det bara exploderar starka känslor som det inte finns någon ordning på. Det blir för många på en gång och jag kan inte riktigt hantera dom.

Men jag vet att jag klarar mig. Och jag vet att jag inte kommer att stanna upp lika länge som förut. Jag behöver bara några dagar att hitta marken under fötterna och sen kan jag sikta framåt igen.

Jag skulle egentligen till Jamilla imorse för ett s.k "krismöte". Jag avbokade det, för jag vet att det inte fyller någon funktion att prata med henne nu. Hon kan mycket och hon är en fruktansvärt duktig psykolog, men det är svårt att hinna med att förklara hela ens barndom på 45 minuter. (Den delen jag inte pratat om då, förstås.) Igår kände jag att det skulle vara bra, men senare på kvällen så förstod jag att det enda jag kan göra är att acceptera sorgen och hantera den på samma sätt som alla andra människor. Genom att gråta och inte dölja den med starka mediciner. Bara gråta.

Jag pratade med Johan igår om all denna sorg, släppte ut tankar, känslor och minnen. Spydde ur mig allting som fanns därinne och bara grät. Han la armarna om mig som alltid skyddar mig mot allt ont och lät mig häva ur mig en massa osammanhängande minnen som jag nästan inte kunde uttala eftersom jag grät så mycket att jag nästan inte fick luft.

Det är nog sant det där ändå som folk säger att om man får en helt annan relation till varandra om man har gått igenom mycket mörker tillsammans och hittat ut tillsammans ur det. Vi har ett speciellt band, som aldrig kommer att kunna brytas, vad som än händer. Det känns bra att ha en människa som honom i mitt liv.

Vi är helt klart bästizar!