Emo

Jag är så jävla emo. Jag tror jag uppfyller nästan alla krav för att vara emo. Det känns roligt att jag fortfarande lyssnar på Kent och vältrar mig i självömkan med jämna mellanrum. Att jag gör det i samband med Kent är däremot väldigt sällan. Men ändå. Jag älskar det! Jag känner mig så tonårs-obstinat (delar man upp ordet sådär?) att det är läskigt. Ingen kan bestämma över mig och jag måste tjata och gnälla om allt hela tiden. Med betoning på att bestämma över mig. Jag fattar inte varför jag så gärna vill poängtera att jag är självständig, vilket jag egentligen inte är eftersom Försäkringskassan och Psykiatriska avd. bestämmer över mitt liv.

Alldeles nyss satt jag ute på balkongen och kände mig mest ensam i hela världen, för Johan åkte nyss. Jag blir alltid lika nervös och orolig när han åker iväg för att tävla. Varför måste han prompt tävla i att sparkas och slåss?

Jag var på möte med Birgitta från Försäkringskassan idag. Det var helt värdelöst, som väntat. Jag är så vansinnigt trött på det här eviga daltandet med mig. Jag fixar inte för mycket press och stress, det vet vi ju allihopa. Jag får panik och trissar upp mig så mycket att jag i slutändan hör saker som inte finns. Men jag är inte en utvecklingsstörd femåring! Jag är så vansinnigt trött på hur dom pratar med mig. Tonläget, huvudet på sned, det inställsamma leendet och blicken med snälla, förstående ögon. Det är så svårt att förklara. Jag borde spela in det någon gång, det är helt vidrigt.

Nåväl. Som vanligt så fick jag som jag ville och behöver fylla i lite papper. "Känns det bra såhär, Martina? Jag kan fylla i papperet åt dig så behöver du bara ringa och kolla hur mycket gymkortet kostar.."

Fan. Jag är nog allt lite på lyset. Varför dricker jag nu? Antagligen för att jag är så jävla emo. Mhm.