Död och förbannelse

I flera dagar har jag nu läst historier om hur folk 'ryckt upp sig' och fått ordning på sina liv. Den dummaste kommentaren: "Det är ens egna val som bestämmer hur man mår" Och jag blir helt trött. Hur kan människor säga att man borde 'rycka upp sig' när man har det svårt och jobbigt? Vilken syn på saker får ungdomar som mår dåligt när människor säger såhär? Börjar man då inte skämmas över sig själv för att det tydligen ska vara så himla lätt att bli piggare?

Jag blir helt deprimerad. En del människor är fan helt jävla dumma i huvudet.

Det finns säkert några få som behöver höra sånt. Men jag skulle gissa på att majoriteten av ungdomar skulle behöva få en kram och någon som säger att man inte ska skämmas över sig själv och att man kan hjälpas åt för att må lite bättre. Inte någon som klappar på axeln och säger: Om du väljer att må bra ska du se att det fixar sig. Jag blir alltid lika upprörd. Varje gång. Kan man ingenting om ångestproblematik så ska man fan inte kläcka ur sig en massa dumheter.

Ibland blir jag elak och tänker elaka saker. Som att alla idioter skulle få prova på monsterångest en vecka. Bara för att dom skulle få känna och sen kunna visa förståelse.

Men i slutändan så önskar jag ingen människa monsterångest.




(Bara en rak jävla höger och en spark eller hundra. I huvudet. Jävla motherfuckers.)