..precis som vanligt.

Min pappa har gått över gränsen, precis som vanligt. Och precis som vanligt blir vi helt vansinniga och tänker ta upp det hela. Och precis som vanligt så smiter han undan som en hund med svansen mellan benen. Och precis som vanligt kan jag inte riktigt hantera alla känslor.

Fast den här gången har jag börjat tänka efter lite i all ilska. Det kanske inte är rätt av oss att bli arga? Han är ju faktiskt sjuk, precis som jag varit/är och vem kan klandra honom för det? Han har inte erkänt det än för sig själv, men det märks att pusselbitarna börjar falla på plats för honom. Det märks att han är rädd och inte vet riktigt hur han ska hantera situationen. Så han jobbar, dricker sprit och pratar om alla hans planer. Fyrhjulingar, utbyggnader, mer jobb, pengar och framförallt: alla paranoida tankar om att samhället är ute efter honom.

Jag är helt övertygad om att han har någon slags form av psykisk åkomma gällande hans paranoida tankar om att alla är ute efter honom. Det måste plåga honom fruktansvärt mycket, att inte veta vilket håll 'attacken' kommer nästa gång. Att ha hela samhället efter sig är ett stort område att vara rädd för. Det finns ju överallt och han kan inte gömma sig från det. Man vet ju själv hur det känns, att känna sig jagad eller förföljd. Man inbillar sig att det går en mördare bakom en när man går ute på nätterna och man måste skynda sig hem. Det måste plåga honom väldigt mycket och jag tycker synd om honom.

Problemet i situationen är all alkohol och att det hela slutar med att mina småbröder får ta smällen.

Jag längtar fortfarande efter hans bekräftelse. Jag kämpar och kämpar för att få den, men den är väldigt långt borta. Det får mig bara att vilja ha den ännu mer. Jag har alltid varit 'pappas flicka' för han har varit min idol. Han har alltid varit den starka och jag kommer fortfarande ihåg när jag sov i deras säng och gosade in mig i hans armhåla bara för att jag älskade doften av hans svett. Eller så sov jag vid hans fötter.

När jag spelade fotboll så fick jag lite av hans uppmärksamhet. Jag var duktig, ambitiös och vältränad. Men han var nästan aldrig och kollade på matcher, och dom få gånger han var det så var jag så lycklig över att han kommit för att kolla på mig. Ibland gick han mitt i matcherna och jag blev alltid lika besviken när jag inte kunde hitta honom. Men ibland pratade han om hur duktig jag var, det gör han ibland nu om mitt pianospelande. Han säger att jag är 'en jävel på att spela' och jämför mig med Robert Wells, som är den enda pianist han kan relatera till. Han gillar Robert Wells och han jämför mig med honom.

Jag är inte en vuxen människa när jag tänker på honom. Jag blir liten och vill att han ska lyfta upp mig och krama mig. Det har han nog aldrig gjort.

Det gör så ont att tänka på det att jag inte tänker göra det mer just nu, för just nu är jag trött och känner mig alldeles för liten och ynklig. Jag vill inte just nu. Jag vill istället lägga mig i sängen och krypa in under täcket och gråta en stund. Så trött är jag.

Jag fick en present idag av Herr Fahlander! Det var ett gitarrställ, vilket var mycket välbehövligt. Det är en bra karl det där. Min gitarr har alltid legat lite överallt i lägenheten, och både han och jag är trött på det. En bra investering alltså. En annan investering är att jag hittade hela serien av "Grottbjörnens folk" på second hand för 40:-. Det var väldigt trevligt, eftersom jag har varit sugen på att läsa den ett tag nu. Var ju så himla längesen jag läste dom böckerna! Fast nu när jag tänker efter så vet jag inte om jag ens har läst igenom hela serien.

Jag har tatuerat mig också. Snyggt som tusan blev det. Mycket snyggare än vad jag hade tänkt mig.

Jag har egentligen inget att säga. Dåligt inlägg.



Jason Mraz-I'm yours är dagens bubblare!