Värdig motståndare

Jag har en ledig dag idag. När jag vaknade imorse så kändes det så skönt att bara vakna. Jag har absolut ingenting inbokat idag. Oftast har man ju det. Att tvätta, träffa någon, gå på något möte.. tillochmed jag har saker att göra på dagarna. Alla dagar. Men inte idag. Idag är en bra, ledig dag och jag sitter mest vid datorn eller så sitter jag och plockar ut ackord på låtar som känns intressanta. Jag lyckades plocka ut ett C#9! Jag blev impad av mig själv och har suttit och gottat mig i det ett tag nu. Jag kunde fasen inte ens ta ackordet på gitarren innan! Gah! Ibland är jag så bra att jag ryser.

Jag kände mig (och betedde) mig som en enda stor hormon igår. Min medicin som jag öknar är stämningsstabiliserande och jag blir därför helt kockibangabang när jag håller på att byta styrka. Det som är synd är att det är Johan som får skiten för det. Han har kommit hem försent på jobbet två dagar irad nu och jag blir skitförbannad. Jag vet inte riktigt varför. Det är i efterhand väldigt roligt att tänka på det, men just då var det inte kul. Jag var så vansinnigt arg! Och när jag blir arg, blir jag inte bara lite arg. Jag förbereder mig för att döda människor och slå vill ner folk. Och folk som känner mig vet hur jag blir när jag blir arg. Jag blir otroligt rapp i munnen och grymt manipulativ. Jag hinner inte ens tänka på vad jag säger utan det bara fortsätter och fortsätter. Jag kan oftast få människor ner på knä bara för att jag blir så elak och jag totalt trycker ner dom till marken med att spöar dom verbalt. Och det går så snabbt! Jag totalt vräker ur mig förolämpningar. Tur att det är ganska sällan jag blir så nuförtiden. Fast det händer, kanske lite för ofta. Som när jag ringde upp min Pappa och skällde ut honom efter noter när han varit dum mot Markku. Jag fick honom att gå upp till Markku och be om ursäkt och sen förklara varför han hade sagt sånadär saker. Han ringde upp mig efteråt och berättade hur det hade gått.
Jag kan inte fatta att jag kunde få pappa att skämmas och be om förlåtelse! Fatta att det är nästan omöjligt. Jag har aldrig någonsin hört honom be om ursäkt för sitt beteende förrän då. Sen blev han tacksam över att jag hade skällt ut honom, för då visade jag en tydlig gräns om hur man får bete sig och inte. Det tyckte han var bra, för det var ingen annan som hade gjort det någon gång, så han visste därför att jag brydde mig mycket om honom för att jag ringde och sa som det var. Jag vet inte riktigt hur han fick ihop det, men han var tacksam och imponerad. Vi är väldigt lika varandra, jag och Pappa. Båda har väldigt starka åsikter om saker och vägrar ge efter i diskussioner. Vi är lika manipulativa och säger lätt elaka saker. Speciellt till varandra. Det finns ju en anledning till att det var sådär lagomt bra att bo hos honom. Vi rök ihop väldigt ofta och det var inte bara tonårsgrejer som gjorde oss helt galna. Utan mest bara i allmänhet. Att veta att man har en värdig motståndare i huset gör att man nästan letar efter konflikter bara för att få bråka lite. Vi är ganska dumma i huvudet. Men det är väl det som gör mig till "pappas flicka", att vi är lika mongo på en del sätt.

Fast nu kan vi inte bråka på samma sätt längre. För nu har han börjat supa så mycket att börjar märkas i hur han talar och man kan inte ha en konverstation med honom för han blir så förvirrad. Jag saknar nästan att bråka med honom. Jag saknar nog hela honom. Det är nog som människor säger, att man inte uppskattar det man har innan det försvinner.

Nu började det lukta kattpiss här av någon outgrundlig anledning. Konstigt. Måste nog gå och kolla till katterna.