Hjältemod

Hur kunde jag överleva det värsta? Varför gjorde jag det? Hur kunde jag göra det? Hur kan jag fortfarande försöka med all kraft jag har bara för att få smaka på verkligheten och livet? Hur kan jag vissa dagar orka samla alla mina krafter för att orka kliva upp ur sängen utan att kunna ta ett djupt andetag och kämpa en hel dag med att komma utanför dörren, eller ringa ett jobbigt samtal? Var hittar jag all styrka som faktiskt behövs för att ens orka försöka?

Jag vill härmed ge credit till alla som orkar fortsätta försöka komma ur den värld som vissa dagar sluter sig omkring oss och ger oss andnöd.

För om jag egentligen tänker efter så finns det väldigt mycket att försöka leva för, men i vissa stunder glömmer man sånt. Eller så vill man inte tänka på det, bara för att inte få dåligt samvete ifall man inte skulle orka och låta sig själv försvinna.

Jag vet att det är många som läser det här som lider av seriös ångestproblematik. Ni är hjältar och borde få medalj för varje dag ni orkar kliva upp ur sängen när det enda som egentligen finns i huvudet är funderingar kring döden och all meningslöshet. Ni finns av en anledning, även fast ingen vet det. Inte ens jag vet vilken roll jag egentligen spelar.

Vi är hjältar!