Ursäkta mitt extremt dåliga bloggande, jag har helt tappat stinget.
Jag har läst några böcker nu. Orkar inte rabbla upp vad dom heter men om man ska sammanfatta så handlade alla om hur hemsk barndomen har varit och hur lyckligt och bra det blev nu. Boken "Mig äger ingen" (har glömt författarens namn) var riktigt bra större delen av boken. Handlade om hur en pappa uppfostrade och tog hand om sin dotter helt på egen hand. På slutet så kom mamman in i bilden och det hela slutade med att det var sååå himla sorgligt när hon dog och slutfrasen var något i stil med: "Nu kan jag älska dig, Mamma". Sen det faktum att pappan också dog hade inte riktigt någonting med saken att göra. Det kändes så iaf. Kanske var jag som tolkade boken fel.
Jag är helt vansinnigt trött på sånahär böcker nu. Där det hela börjar med föräldrar som missbrukar eller något annat hemskt och där det slutar med att barnen blir vuxna och accepterar sitt förflutna. Det är jättefint och bra att människor som har haft det tufft skriver om sina erfarenheter, men det finns verkligen hur många böcker som helst som handlar om samma sak. Det som är det irriterande i det hela är att det alltid slutar så lyckligt. Att dom accepterar sin tragiska barndom och förlåter sina föräldrar.
I mitt fall så har jag haft, i mina ögon sett, en väldigt bra barndom. Det var mest i tonåren det började skita ner sig. Och det hade till stor inte med mina föräldrar att göra. Klart att skilsmässan gjorde sitt, men det hela fanns ju redan där. Den bara släppte lös monstret. Men det skulle ändå ha kommit ut i slutändan ändå. Så jag har inget att klaga på. Det är ju inte förrän nu på slutet Pappa har fått ganska rejäla problem med alkohol och det är inte förrän nu min Mamma har sjunkit ner i allt det där dåliga och gråa.
Det luriga i kråksången är att det inte riktigt finns något lyckligt slut för min del. Om jag skulle skriva en bok så skulle jag verkligen poängtera att det inte finns något stadie för mig där jag accepterar min sjukdom. Jag tänker ofta att jag kanske håller på att göra det, men efter att jag läst alla dessa böcker så börjar jag inse att jag inte kommer att kunna komma skriva om hur bra allting har blivit och hur bra allting kommer att vara framöver.
Missförstå mig inte här nu. Det är klart att saker och ting kommer att vara bättre i framtiden, men det kommer fortfarande att vara skit med jämna mellanrum. Det finns ingen punkt där jag kan lägga ner en ros i vattnet och säga: "Det är över nu." Det kommer aldrig att hända.
Jag har säkert skrivit att jag håller på att acceptera min sjukdom och blabla, men efter dom här böckerna så förstår jag att man inte borde acceptera sin sjukdom. Man borde inte acceptera att man är sjuk och bara låta det vara för vad det är. Man kan lära sig leva med den, men man borde aldrig acceptera det. Man kan acceptera och förlåta om det är någon annan som står i skuld till ens ångest, men jag tycker inte att man ska acceptera sin sjukdom. Man ska förlåta sig själv för allt som gått fel, men aldrig acceptera det.
Jag ser nu att det jag har skrivit inte riktigt hänger ihop, men ändå.
Insåg bara för några timmar sen att det är cirka två veckor kvar till jag börjar skolan igen. Jag undrar hur det kommer att gå den här gången? Förra gången jag skulle skriva in mig så var jag helt skakig och grinfärdig när jag gick därifrån för att det var så jobbigt och jag klev upp ohyggligt tidigt varje morgon för att vara säkert på att inte komma försent. Att komma försent är en av dom värsta sakerna som kan hända. På gymnasiet var det verkligen inte så, men nu är det något av det absolut värsta. Det som är roligt är att jag får köpa skolsaker. Jag ska köpa ett block, en penna och gärna en ryggsäck också, bara för att det ska bli komplett. Och jag borde köpa ett par täckbyxor också, för nu är det slut på tiderna då man kunde frysa ihjäl sig, bara för att få ha en snygg kjol i skolan. Täckbyxor rules!
Igår var jag och gymmade med Malin. Hon fick ta min oskuld som gymkompis, eftersom vi tränade seriöst. Jag har varit på gym med Mimmi någon gång också, men det var inte ens i närheten på seriöshet. Har aldrig riktigt förstått hur man gör när man tränar tillsammans på ett gym. Jag brukar alltid träna själv. Men det gick alldeles utmärkt och jag har lite träningsvärk. Mest i ryggen, för jag har nog aldrig tränat ryggen egentligen, vilket är jävligt dumt med tanke på ex antal timmar vid pianot där jag sitter som Quasimodo. Och vi hade roligt också. Skrattade och allt. Hon är ett av det bästa just nu. Helt klart.
Imorgon kommer Ingrid och Lasse upp hit över dagen och vi ska leka lyckliga familjen. Det är alltid lika roligt. Jag och Lasse kommer att hänga på Musikanten och Johan och Ingrid kommer att hänga på något tråkigt ställe. Antagligen på någon klädaffär, för Johan behöver en ny vit skjorta. Sen träffas vi allihopa och äter borgarmiddag innan dom far hem igen.
Det är väldigt synd att Mamma inte orkar följa med, men jag klandrar henne inte. Självklart så skulle jag inte ha gått på stan om hon skulle ha följt med, men resan i självt är lika jobbig som ett maratonlopp. Jag vet precis hur det känns, och det är synd. För då förstår jag ju såklart vilken ångest det innebär, och den ångesten förtjänar inte hon. Hon förtjänar ingen ångest alls, i hela världen. Om jag fick bestämma så skulle hon få all min energi och alla mina pengar och jag skulle döda en massa andra människor så att hon fick ännu mer. Oändligt med energi och pengar.
Äh. Jag har känt mig mig helt otillräcklig hela dagen. Jag ska nog gå och lägga mig igen.
Jag har läst några böcker nu. Orkar inte rabbla upp vad dom heter men om man ska sammanfatta så handlade alla om hur hemsk barndomen har varit och hur lyckligt och bra det blev nu. Boken "Mig äger ingen" (har glömt författarens namn) var riktigt bra större delen av boken. Handlade om hur en pappa uppfostrade och tog hand om sin dotter helt på egen hand. På slutet så kom mamman in i bilden och det hela slutade med att det var sååå himla sorgligt när hon dog och slutfrasen var något i stil med: "Nu kan jag älska dig, Mamma". Sen det faktum att pappan också dog hade inte riktigt någonting med saken att göra. Det kändes så iaf. Kanske var jag som tolkade boken fel.
Jag är helt vansinnigt trött på sånahär böcker nu. Där det hela börjar med föräldrar som missbrukar eller något annat hemskt och där det slutar med att barnen blir vuxna och accepterar sitt förflutna. Det är jättefint och bra att människor som har haft det tufft skriver om sina erfarenheter, men det finns verkligen hur många böcker som helst som handlar om samma sak. Det som är det irriterande i det hela är att det alltid slutar så lyckligt. Att dom accepterar sin tragiska barndom och förlåter sina föräldrar.
I mitt fall så har jag haft, i mina ögon sett, en väldigt bra barndom. Det var mest i tonåren det började skita ner sig. Och det hade till stor inte med mina föräldrar att göra. Klart att skilsmässan gjorde sitt, men det hela fanns ju redan där. Den bara släppte lös monstret. Men det skulle ändå ha kommit ut i slutändan ändå. Så jag har inget att klaga på. Det är ju inte förrän nu på slutet Pappa har fått ganska rejäla problem med alkohol och det är inte förrän nu min Mamma har sjunkit ner i allt det där dåliga och gråa.
Det luriga i kråksången är att det inte riktigt finns något lyckligt slut för min del. Om jag skulle skriva en bok så skulle jag verkligen poängtera att det inte finns något stadie för mig där jag accepterar min sjukdom. Jag tänker ofta att jag kanske håller på att göra det, men efter att jag läst alla dessa böcker så börjar jag inse att jag inte kommer att kunna komma skriva om hur bra allting har blivit och hur bra allting kommer att vara framöver.
Missförstå mig inte här nu. Det är klart att saker och ting kommer att vara bättre i framtiden, men det kommer fortfarande att vara skit med jämna mellanrum. Det finns ingen punkt där jag kan lägga ner en ros i vattnet och säga: "Det är över nu." Det kommer aldrig att hända.
Jag har säkert skrivit att jag håller på att acceptera min sjukdom och blabla, men efter dom här böckerna så förstår jag att man inte borde acceptera sin sjukdom. Man borde inte acceptera att man är sjuk och bara låta det vara för vad det är. Man kan lära sig leva med den, men man borde aldrig acceptera det. Man kan acceptera och förlåta om det är någon annan som står i skuld till ens ångest, men jag tycker inte att man ska acceptera sin sjukdom. Man ska förlåta sig själv för allt som gått fel, men aldrig acceptera det.
Jag ser nu att det jag har skrivit inte riktigt hänger ihop, men ändå.
Insåg bara för några timmar sen att det är cirka två veckor kvar till jag börjar skolan igen. Jag undrar hur det kommer att gå den här gången? Förra gången jag skulle skriva in mig så var jag helt skakig och grinfärdig när jag gick därifrån för att det var så jobbigt och jag klev upp ohyggligt tidigt varje morgon för att vara säkert på att inte komma försent. Att komma försent är en av dom värsta sakerna som kan hända. På gymnasiet var det verkligen inte så, men nu är det något av det absolut värsta. Det som är roligt är att jag får köpa skolsaker. Jag ska köpa ett block, en penna och gärna en ryggsäck också, bara för att det ska bli komplett. Och jag borde köpa ett par täckbyxor också, för nu är det slut på tiderna då man kunde frysa ihjäl sig, bara för att få ha en snygg kjol i skolan. Täckbyxor rules!
Igår var jag och gymmade med Malin. Hon fick ta min oskuld som gymkompis, eftersom vi tränade seriöst. Jag har varit på gym med Mimmi någon gång också, men det var inte ens i närheten på seriöshet. Har aldrig riktigt förstått hur man gör när man tränar tillsammans på ett gym. Jag brukar alltid träna själv. Men det gick alldeles utmärkt och jag har lite träningsvärk. Mest i ryggen, för jag har nog aldrig tränat ryggen egentligen, vilket är jävligt dumt med tanke på ex antal timmar vid pianot där jag sitter som Quasimodo. Och vi hade roligt också. Skrattade och allt. Hon är ett av det bästa just nu. Helt klart.
Imorgon kommer Ingrid och Lasse upp hit över dagen och vi ska leka lyckliga familjen. Det är alltid lika roligt. Jag och Lasse kommer att hänga på Musikanten och Johan och Ingrid kommer att hänga på något tråkigt ställe. Antagligen på någon klädaffär, för Johan behöver en ny vit skjorta. Sen träffas vi allihopa och äter borgarmiddag innan dom far hem igen.
Det är väldigt synd att Mamma inte orkar följa med, men jag klandrar henne inte. Självklart så skulle jag inte ha gått på stan om hon skulle ha följt med, men resan i självt är lika jobbig som ett maratonlopp. Jag vet precis hur det känns, och det är synd. För då förstår jag ju såklart vilken ångest det innebär, och den ångesten förtjänar inte hon. Hon förtjänar ingen ångest alls, i hela världen. Om jag fick bestämma så skulle hon få all min energi och alla mina pengar och jag skulle döda en massa andra människor så att hon fick ännu mer. Oändligt med energi och pengar.
Äh. Jag har känt mig mig helt otillräcklig hela dagen. Jag ska nog gå och lägga mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar