Döden

Nu när jag har börjat äta min nya medicin så har jag börjat fundera lite. Det är helt konstigt hur dåligt jag mått egentligen. När jag glömmer ta den eller tar den försent (Det är en väldigt stark medicin, så allt rubbas på en gång om man tar den försent.) så känner jag saker som jag kände förut. Jag känner alla känslor som skenar iväg och alla känslor av trötthet. Tröttheten på att leva. Och jag tänker hela tiden att jag skulle aldrig stå ut en dag nu med dom känslorna. Nu är allting så annorlunda, och jag kan för allt i världen inte förstå hur jag orkade stå ut. Jag visste inte att det fanns en lösning, som jag gör nu. Det enda jag visste var att det var någonting som var fel. Jättefel. Men jag visste inte vad. Jag visste inte hur det skulle vara. Jag förstod inte.

Men nu vet jag hur det ska vara. Tror jag. Det ska vara som det är nu. Man ska kunna kontrollera sina känslor och man ska kunna tänka framåt i vanlig takt utan att grunda hela sitt liv på någon vision som ligger så långt borta. Att man inte släpper allt man har för att nå något som är helt orealistiskt.

Men framförallt så ska man känna att man är värd någonting. Det är det svåraste för mig just nu. När jag inser hur jag har betett mig och hur jag har levt som. Jag har svikit, sårat och gjort illa människor omkring. Jag kan för allt i världen inte förstå hur man har orkat stå ut med mig.


Jag förstår inte hur jag stod ut. Hur jag orkade en dag till. Hur jag kunde överleva något som jag nu inte kan orka när jag glömt ta min medicin. Jag kan inte fatta det.

Jag kan aldrig mer ta livet för givet. Att det är något som man ska ha, för jag har inte haft det på flera år. Jag kan aldrig eliminera den sköna känslan av att kunna vakna och dra ett djupt andetag utan att ha ett skärp runt bröstkorgen och sen kunna känna glädje och se framemot att få leva en dag till.

Jag kommer aldrig att kunnna glömma bort hur ont det gjorde att existera ensam i en värld så långt borta från alla andras.


Varför är jag inte död?




Fulländat