"..kanske lite paaaaj?"

Jag tror jag börjar nå toppen i vuxenhet. Eller, jag vet inte riktigt vars den går. Men jag tror jag börjar närma mig.

Johan kom hem från sin springtur och informerar mig om att det flyttar in några nya i vårat hus. Jag kommer genast med insikten om att det skulle vara väldigt trevligt att ha lite "grann-gemenskap". Hur ska då detta gå till? Via en paj! Självklart. Alla vill ha paj, så enkelt är det ju. Om inte annat gillar man försöket till att bli kamrater.

All denna vuxenhet har haft en alldeles för snabb utveckling hos mig. Allt det här med utveckling till en vuxen människa har som satt på paus eftersom jag varit så sjuk, så nu utvecklar det sig alldeles för snabbt. Man hinner inte vänja sig. Så varje gång jag får för mig sånahär planer så blir det lika intressant varje gång. Nu blev jag direkt ett mobboffer och kommer nog vara det ett tag. "Ursäkta, vill ni ha lite paaaaj?"


"Vill ni ha lite paaaaj?" Sen lägger han huvudet på sned sådär oskyldigt.

Och alla ni som känner Johan vet hur oskyldig han ser ut. Han ser ut som Guds barn med all denna irriterande godhet och optimism som hela tiden, JÄMT, är där. Han är alldeles för positiv om jag ska vara ärlig (Ibland är livet faktiskt helt jävla kukdåligt!). Allt detta strålar omkring honom, inklusive när han retas. Så han ser ut som en gåva från ovan samtidigt som han retas, samtidigt som han lägger huvudet på sned. Jag blir förvirrad och vet inte om jag ska bli förbannad eller gullegulla med honom när han driver med mig. Nu var det ju inte riktigt en sån situation där jag skulle kunna bli förbannad, utan mer en sån då man skrattar med. Men ändå, sådär i allmänhet.

För det är ju ganska roligt ändå. Overkligt att jag vill gå över till grannen och bjuda på paj. Sådär påriktigt.







Beskyddare