Oröttvisa

Idag så fick jag sitta med på ett möte med en föredetta brukare där man skulle se hur behovet ser ut nu och om det ska tas ett nytt beslut. Det var en söt kvinna som skulle ta detta beslut och vi satt tillsammans och pratade lite. Eller, jag pratade inte. Det är inte riktigt min del i det hela. Jag satt bara och lyssnade.

Det finns så mycket sorgligt här i världen. Så många olyckliga öden där sjuka människor inte platsar i systemet.

Den här gången var det en kvinna i 40-års åldern som hade fått en hjärtattack för några år sen och sen blivit deprimerad och väldigt psykiskt sjuk. Tidigare så hade hon fått lite hjälp hemma, men avbokade nästan hela tiden så när hon reste bort några månader så hamnade hon på en s.k "inaktiv brukare" lista och det hela skulle nu kollas upp igen.

När hon kom in så skrattade hon mycket och gav intrycket att vara väldigt pigg och glad. Berättade glatt om sitt nya barnbarn och hur hon rest så mycket, att hon kommit igång med sitt liv igen. Ville börja läsa några kurser om det hon är intresserad av och hur mycket bättre allt var.

Det första jag tänkte på var att hon var så himla uppjagad. Hon hade just kommit från sitt barnbarn och var på så himla bra humör. Sen att jag mest bara och såg på hur all kraft rann ur henne och i slutändan satt hon och grät. Från hundra till noll på en kvart. Det var stora och omfattande ekonomiska bekymmer, svårighet att gå och handla p.g.a. värk och problem med att komma igång med städning. Ångesten gjorde henne handikappad, precis dom orden valde hon.

Det som bekymrade mig mest var att hon inte riktigt fick den respons hon så väl behövde. Det var så mycket problem och ångest, men det enda som fick uppmärksamhet var det faktum att hon pratat så glatt tio minuter tidigare. Man utgick ifrån det och slussade henne vidare till sin nya kontaktperson (inom vilket område vet jag inte) och det bestämdes att denna kontaktperson skulle hjälpa henne med alla problem. Det lovades att hon alltid kunde ringa till Mona och att det alltid kunde tas nya beslut om hjälp som det här bostödet kan ge.

Sen fick hon torka sina tårar och mötet var över. Hon stannade kvar och läste tidningen och sen gick hon hem och det sved i min själ. Jag vet ju precis hur det känns, känslan av att behöva hjälp men inte får det. För det har ju funkat bättre nu.

En del brukare vi har ger vi precis det stödet hon behöver. Att någon kommer dit, pratar en stund och sen hjälper henne med något som behövs göra. Men det faktum att hon varit på så bra humör i början av mötet gjorde att hon inte ens blev erbjuden denna hjälp.

Och just det påminde mig om hur bedrövligt det är. Hur regler är formade för att på ett eller annat sätt bli ett besvär. Vi kunde ju inte hjälpa henne att handla, för då gäller regeln att man ska gå på närmaste affär och hon ville handla på en större affär som är billigare. Men avståndet räknas från bostödets adress och inte från hennes, även fast det var närmare till stora coop från henne. Vi kunde inte hjälpa henne med dittan och dattan för att problemen inte gällde just oss utan soc, landstinget eller kommunen.

Men alla dessa problem resulterade i slutändan det faktum att livet var alldeles för tufft och det klarade hon inte av. Men detta resultat räknades inte in, eftersom problemen inte var något vi kunde göra något åt. Hon hamnade mellan systemen. För sjuk för att behöva hjälpen och för frisk för att vi kunde erbjuda den.

Och utan att egentligen ha fått svar på alla frågor så fick hon gå hem utan svar och med den där hopplöshetskänslan. Det var helt seriöst inget dom la märke till. Dom tänkte inte på vad mötet resulterade i och dom tänkte inte på att om några månader så kommer hon att komma tillbaka med behov av hjälp vid städ och handling och behovet av socialt stöd där vi kommer hem till henne för att prata en stund. Och den hjälpen kommer då att vara mycket mer omfattande.

Efter hon gått hem så pratade jag lite med Mona. Jag sa att det där inte alls kändes bra, hur kunde det bli så?
"Vad menar du? Vi kunde ju inte hjälpa henne med problemen, det är inte vårat arbete."
- Men nu när hon inte får den här hjälpen som socialt stöd på två timmar i veckan, tror du inte att det kommer att bli värre då? Hon orkar ju inte handla själv och att städa är något som kräver alldeles för mycket kraft och energi. Jag kan lova det att det ser ut som ett bombnedslag hemma hos henne. Hon behöver ju inte direkt den bördan nu när hon mår som hon gör. Vi kan inte kan hjälpa henne med problemen, men är inte våran roll att hjälpa henne med resultatet dom ger? Är inte det också ett problem?
"Men hon sa ju själv att hon inte behövde den hjälpen. Hon berättade ju hur bra allting var och att hon var så mycket bättre. Eller?"
-Jo, det gjorde hon. Men efter hon hade lugnat ner sig lite efter hennes upplyftande träff med sitt nya barnbarn så blev det ju bara himla bedrövligt alltihop..
"Såhär är läget lilla vännen: Vi kan inte hjälpa henne med problemen. Det är inte vårat ansvar."
-Men är det inte ett problem att hon inte orkar med vissa saker i vardagen? Hon behöver ju hjälp och det räcker ju med bara kanske två eller tre timmar i veckan..

Och även fast vi egentligen hade resurserna att hjälpa henne, både tid och pengar, så fick hon inte hjälpen. Vi diskuterade det hela och i slutändan så kom jag fram till att det inte erbjöds hjälp för att hon inte hade krävt den. Om hon skulle ha kommit till mötet förberedd och sagt mer precist vad hon behövde hjälp med så skulle det låta helt annorlunda. Problemet var att man inte läste mellan raderna och det förväntades inte att man skulle göra det heller. Tåget hade gått och hon missade det.

Jag antar att man vänjer sig till slut. Livet är väldigt hårt och orättvist och man måste kämpa för att få det man vill ha. Man ska inte be om hjälp, man måste kräva den. Och gör man inte det så får man gå hem utan den.

Men jag kan inte låta bli att tänka att om en utbildad terapeut skulle vara med så skulle det hela ha resulterat i något helt annat. Då skulle det faktum att hon hade en omfattande utredning av hennes ångest och besvär spela någon roll och att hennes tårar inte var krokodiltårar.

Jag gillar inte lata människor. Jag hatar när lata människor får mer hjälp än sjuka och fullkomligt avskyr en av våra brukare. När man läser i pärmen så förstår man läskigt snabbt att det här ENBART beror på lathet. Jag vettefan hur det har gått till. Men när man läser så ser man hur det hela har eskalerat på några år. Liten bit i taget har människan lyckats lura till sig mer och mer hjälp, pengar och löjligt omfattande omvårdnad. Alla vet om det och beklagar sig, men ingen kan göra något pga en massa regler och skit.

När man läser i den här kvinnans papper så ser man en desperat kämpande kvinna med en massa olyckliga omständigheter som lett henne ner i ett mörkt träsk. Inte ens jag med mina cyniska ögon kan se någon lathet eller liknande. Jag lusläser dessa pärmar varje dag och ser över alla utvärderingssamtal och ibland så kan jag hitta någon liten del som kanske inte stämmer. Då frågar jag, får svar och kan gå vidare.

Men när jag frågar om den här kvinnan så är det ingen som vet, för hon har inte krävt någon hjälp utan frågat snällt.

Förbannelse!

Nåväl. Jag tänker inte sitta och gräma mig över det här mer. Jag har gjort det hela dagen och nästan fascinerats av människors sätt att hantera problem. Nu tänker jag diska, göra lite mat och sen vänta på att få umgås lite med min karl. På Torsdag börjar han röra sig mot Kroatien för tävling och jag är borta hela dagarna, han på kvällarna och resten av tiden så vill jag sova. Ikväll ska vi kramas!

Men annars: väldigt trevlig och rolig dag.