Perspektiv

Ikväll så har jag pratat med många människor och det slog mig hur mycket bedrövelse det är som kretsar runt oss. Sjuka flickvänner, ångest, social fobi, alkoholproblem, ekonomiska bekymmer.. you name it. Alla i våran ålder, alltså runt 25.

Känslan av maktlöshet susade i köket och alla har vi varsitt helvete att handskas med. Ibland är det samhället som har knuffat ut en i ingenmansland och ibland är det ens respektive som varken bekänner eller ser problemen som svävar omkring. Desperata försök till att hjälpa, när är tvångsvård berättigat? När går det över den magiska gränsen och var drar man denna gräns? Gränser har en tendens att töjas ut ju längre man lever med problemen och helt plötsligt så förstår man att man inte har kontroll längre.

Det är intressant att se hur andra människor har det, vad som egentligen ligger under ytan och kokar.