Flykten

Jag drömde om nazisterna. Det var ett tag nu sen dom var inblandade i mitt liv, och som väntat var det helt fruktansvärt. Hela drömmen var jag jagad, överallt och hela tiden. Jag fick krypa i högt gräs, vara panikslagen och framförallt vara hungrig. Det hela slutade med att jag satt i ett betongrum med min familj med bara en liten glugg där det var nån snäll själ som stoppade in mat. Tänk om han skulle dö? Vad skulle vi göra då? Det var också vårat enda hål för luft. Och eftersom nazisterna hade sin högsäsong i vårat område skulle vi inte kunna gå ut. Sen kom nazisterna in i vårat hus, dödade personen som stoppade in mat och hittade våran glugg. Dom kikade in och jag kunde då se vad dom såg. Alla i min familj var helt jättemagra och Vilmer och Skrutten var där och jag satt i hörnet och grät, höll för öronen och gungade fram och tillbaka med Vilmer i famnen. Maarit höll i skrutten och Fredrik stod framför dom. Hela min familj såg så.. jag vet inte, trasiga ut. Och eftersom dom inte kunde komma in så murade dom igen vårat luft- och mat hål. Vi dog av syerbrist. Precis när jag höll på dö så vaknade jag med ett ryck och tog världens djupaste andetag, som inte kunde bli vidare djupt eftersom jag hade ett ångestmonster som satt på bröstet.

Alltså, hela drömmen var så jävla vidrig. Den var jätteinvecklad, men allt hängde ihop. Jag hatar sånahär drömmar. Jag blir helt galen av dom. Men efter jag vaknat så fick jag prata med min syster och det var otroligt bra att få bort tankarna på drömmen.

Vilmers första kalas börjar närma sig med stormsteg! Jag blir så glad, för jag vet att det kommer att bli det bästa födelsedags kalaset med allt dom behövs för ett lyckat kalas. Massor med kärlek.


Jag är så jävla kliché, men det får man vara idag.