Speedspeedspeed

Det går en tjej i min grupp i kursen Svenska C. Hon är en såndär människa som man helt enkelt faller för. Hon är otroligt söt, brunt lockigt hår, finaste leendet och är otroligt sympatisk. Och hon är rolig dessutom. Jag blir så himla nervös när jag är bland sådana människor. Människor som jag skulle vilja vara. Sådär lugn och harmonisk. Så jag blir skitstressad för att hon är så lugn och snäll och jag börjar kläcka ur mig en massa konstiga saker och blir helt speedad. (Mer än vanligt..) Idag började jag humma på Dans kända ramsa: "Nippelinuppa, ta mig där det pruppa" Då log hon mot mig sådär ljuvligt och skrattade. Hon tyckte jag var rolig. Och jag blev mer stressad. (Och jag tänker inte ens gå in på föreläsningen idag på Miljökunskapen, med en människa som var på besök och föreläste..)

Varför blir jag alltid såhär bland lugna och trevliga människor? Jag visar direkt upp den sida av mig som jag inte riktigt gillar. Så fort jag hamnar i stressande miljöer så blir jag helt speedad och kan inte kontrollera mig själv. Jag börjar bokstavligen skaka i kroppen för att jag blir så himla upptrissad. Som ett barn innan jultomten kommer, kan inte sitta still och är på bristningsgränsen till att börja gråta eftersom det är så spännande.

Jag önskar att jag kunde vara lugn och sansad och visa att jag inte bara är på gränsen till att behöva få lugnande rätt i blodet för att kunna lugna ner mig. Jag kan bara visa upp den sidan med människor jag känner mig trygg med. Och det är inte många. Jag är fortfarande lite speedad, men jag studsar inte omkring som duracellkanin med tjack i blodet. Jag skrattar högt och jag lever om, men det vet alla omkring mig att jag gör, så det gör inget. Take it or leave it liksom.

Nuförtiden så börjar jag skaka ganska rejält när jag blir sådär överraskad av någonting som jag kanske borde ha gjort, eller kan hända inom en mycket snar framtid. Som exempel kan jag ta i Tisdags, då jag helt hade glömt bort att vi skulle ha gjort en utredning av någonting positivt ang. miljösituationen. Jag kom på det kanske två timmar innan lektionen skulle börja, och jag blev så stressad att jag inte kunde göra någonting. Även fast jag snabbt konstaterade att jag inte skulle hinna, så kunde jag inte sluta vara stressad. Jag kunde inte ta på min mascara. Det gick liksom inte.

Äh. Nu har jag bara ont i mitt knä som det skrapar i när jag går, precis som när jag spelade som mest fotboll, och det gör så svinigt jävla ont att det går inte att förstå. Det blir lätt så när man var ung och fräsch och ambitiös och tränade hårt. För hårt. Mitt knä vill inte leka med mig, vilket gör mig kinkig. Att ha ont konstant dygnet runt gör en ganska trött och sliten. För mig gör det att jag blir überkinkig och vill sova forever and ever. Sen måste jag även skrika ut högt hur ont jag har och intensivbeklaga mig för någon stackare som lyckas vara i närheten. Som alldeles prick nu, Johan sitter i samma rum.

Colbie Caillat med skivan Coco, är dagens bubbliz. Sommarskiva, helt klart.










snöstjärna