Kommer du alltid att stanna?

Jag mår dåligt idag, igen. Precis som igår är jag så trött på allting att jag vill lägga mig ner och bara sova till allting har slutat. Till allting har lyfts av mina axlar. Det är så mycket nu. För mycket. Och jag bara drunknar i stress, sorg och ångest.

Hela idén med att känna sån sorg jag känner är verkligen en av dom dummaste idiotidéer att jag blir galen. Galen! Jag vet inte riktigt varför jag känner sorg. Jag vet inte riktigt vad som har triggat igång skiten. Kanske Vilmers kommande födelsedag? Kanske att jag ska flytta och allt strul med det? Kanske att min ekonomi har ännu en gång runnit mellan fingrarna och helt plötsligt ska jag betala räkningar för saker jag inte gjort. Och dessutom så börjar mina tänder jävlas igen och jag blir så trött. Så trött, trött, trött.

Så jag sörjer. Allt som är och allt som kunde ha varit och som är så långt borta. Allt som har försvunnit och allt som aldrig kommer tillbaka. All enkelhet med saker. Nu vet jag att det är helt kört, det finns inget mer att göra. Och det kommer att vara jävligt också. Det kommer inte att ta slut inom en månad eller två. Det kommer hela tiden att finnas saker att göra och betala. Mina tänder är helt körda sen depressionen. Det kommer att ta flera månader, för jag har inte tillräckligt med pengar. Och nu har en till ramlat sönder. Det slutar aldrig, det kommer alltid att finnas problem.

Det vore en annan sak om jag var van med att göra allt sånthär. Att få ha hunnit lära mig om hur man kan se på saker och hur man ska tänka, istället för att tänka som jag. Istället för att se på motgångar som jag gör. Det är så svårt, jag är så ovan. Jag måste alltid fråga Johan hur jag ska göra, med dom minsta saker. "Kan jag köpa den där tröjan imorgon?" Jag kan inte tänka långt fram. Jag kan inte tänka logiskt och kunna hålla mig till en plan som jag så duktigt har organiserat i mitt huvud. Och Johan svarar alltid att jag vet själv hur jag ska göra. Att jag måste tänka lite. Och han säger det med så stor övertygelse att jag blir om möjligt ännu mer förvirrad. Vet jag redan svaret? Hur kan jag veta det men inte komma på det? Är jag så trög?

Sen blir jag arg. För att jag inte vet och för att han inte bara ger mig ett svar. Vad som helst. Säg åt mig vad jag ska göra!

Igår, alldeles efter jag skrivit mitt blogginlägg så började jag gråta. Mycket. Jag satt rätt upp och ner och bara grät. Sorgen blev så intensiv och påtaglig att jag nästan kunde ta på den. Johan kom hem från sin träning och jag bara grät. Jag kunde inte sluta. Han höll om mig sådär som han alltid brukar göra och pussade mig i håret. Pratade om hur bra allting kommer att bli i slutändan. Att jag är så duktig. Att jag inte ska tänka på allt det dåliga, utan tänka på allt bra jag har. Att jag har en fantastisk familj som jag älskar så mycket att hjärtat nästan brister. Att jag har vänner, som alltid kommer att finnas där. Alltid. Hur mycket kärlek jag ger och får.

Han har alltid hållit om mig på samma sätt. Han slår armarna om mig som en jättestor björnkram och man känner hans muskler. Hela han är som en muskel, mentalt och fysiskt, och jag vet att ingenting någonsin kommer igenom hans kropp. Han bär på så mycket styrka att jag blir smittad när han kramar mig sådär, så allt blir bättre. Sen pussar han mig i pannan och säger att han älskar mig och alltid kommer att göra det. Han kommer alltid att stanna, allting kommer bli bättre. Han kommer aldrig att gå sin väg.

Och det spelar ingen roll att jag inte vill kramas. Att jag vill gå omkring och skrika ut min ångest och förstöra allting. Att bara lägga mig på golvet och skrika, precis som jag gör när han inte är med. Det spelar ingen roll vad jag än vill eller tänker göra, han kommer alltid med sin björnkram. Han vet att det bästa sättet att få mig lugn är att krama mig. Hårt och länge men alldeles mjukt.

Jag saknar min mamma och min syster. Jag vill hem.











Kevlarsjäl