Särbehandling

Jag gick nyss in på apoteket och läste lite om mina mediciner. Dom är mot schizofreni, manier och psykoser. Två av dom är mot manier, dom andra två mot psykoser. Det slog mig bara att det känns så läskigt att läsa sånt. Jag vet inte vad jag har för diagnos nu, om jag ska vara helt ärlig. Men jag antar att jag inte vill veta heller på något plan, det är alltid lika läskigt att få ett papper där det står vad det är för fel. Ett ord. Det känns så surrealistiskt att ens problematik beskrivs med ett ord, att alla ens problem kan sammanfattas med ett ord.

Nåväl, idag läste jag lite om praktik-utbildningen jag ska gå till hösten. Tydligen så gäller det bara människor som redan har ett jobb, men som vill prova på något nytt. Det är inte jag. Jag har inte ens ett gymnasiebetyg. Men min studievägledare sa att det inte skulle vara några problem alls när jag var hos henne förra gången.

Jag vet att jag särbehandlas, det har jag alltid vetat. Dom på försäkringskassan gör allt för att jag ska kunna klara av saker. Det är ett samarbete mellan min psykolog, mina läkare och försäkringskassan. Dom håller stenkoll på allt jag gör, hur jag gör det och hur hårt jag pressas. Dom vet vad som händer om det blir för mycket och vad som händer då. Att jag slutar funka och i slutändan hör saker som inte finns. Så dom gör allt för att saker och ting ska gå så smärtfritt som möjligt.

Det är självklart bra att jag får möjligheter som andra kanske inte får. Att jag kan få prova på utbildningar utan att behöva slutföra. Jag behöver inte ta lån, inte betala hyra och alla aktiviteter jag vill prova på betalar dom. Utan diskussion. Allting fixas runtomkring mig. Andra människor håller igång mitt liv. Det är bra om jag inte orkar, då behöver jag inte oroa mig för någonting för jag vet att jag är i trygga händer. Men nu.. jag vet inte. Jag har blivit så mycket piggare och vill testa mina gränser, men det går inte. Jag får inte. Jag blir grymt frustrerad. Jag förstår varför dom blir oroade, det finns ju en anledning till att jag klassas som bipolär. Det går lika snabbt att få en idé och bli helt euforisk och känna att allt kommer att bli bra, som det försvinner och jag tappar livsglädjen helt. Sen börjar det bara om igen.

Men den senaste tiden har jag utvecklats så mycket. Så otroligt mycket, och jag känner mig så säker på mig själv och vad jag klarar eller inte klarar av. Men ju piggare jag blir, desto mer frustrerande är det med all denna särbehandling. Jag blir helt galen! Jag kan inte göra någonting utan att det ska kollas med läkare, psykologer, försäkringskassan.. you name it. Jag känner mig så låst att jag blir helt galen.

Och att jag nu ska kunna gå den här praktiken om jag vill, känns bara så himla.. jag vet inte. Det är svårt att hitta ett ord för det. Det känns inte bra. Det är jättefint att människor som kanske inte kan jobba eller gå i skola som andra, ändå har möjligheter att göra sitt liv bra. Men vars står jag egentligen i det här systemet? Hur ska vi kunna veta hur mycket jag har utvecklas om jag inte får testa mina gränser?

Jag vill inte rusa in i någonting, verkligen inte. Jag vill inte bli som förut där det hela slutar i tårar och desperation och nazister utanför dörren. Jag vägrar. Men jag vill kunna försöka. Jag vill kunna fixa med saker själv.

Eftersom jag har mått som jag mått så kan jag inte förlora det här stödet. Jag är inne i systemet, och jag kan inte ramla ur det. Det känns grymt bra. Just det här bidragssystemet är jag inne i tills 2010, och därmed basta. Hur det blir efter får vi se, men tills dess behöver jag inte oroa mig för något alls i hela världen.

Det blir bara så långtråkigt ibland. Att inte kunna känna sig.. jag vet inte. Fri?

Särbehandling i all ära, men vars går gränsen? Varför tittar människor, som studievägledaren, på mig med sånadär sympatiska ögon och lägger huvudet på sned och säger: "Vad vill du ha, Martina? Du kan få nästan allt du pekar på. Det är bara att välja!"

Det känns lite nedlåtande och minst sagt frustrerande att bli behandlad som någon som inte kan någonting alls i hela världen.

Jag vet inte alls vad jag vill med det här inlägget. Jag är bara frustrerad.



Imorgon ska jag åka upp till Skellefteå för att på Lördag kolla på när Johan slåss och sparkas. Det känns alltid lika konstigt och jag blir en hönsmamma som sitter på nålar och bara väntar på att få rusa in och torka blod.