Hyllning

Igårkväll kom vi hem från tävlingen i Skellefteå. Jag trodde aldrig att jag skulle fixa det sociala, det är ju inte direkt min starkaste sida när jag kommer till ett gäng utan att riktigt känna någon, men det gick ganska bra. Jobbigast var helt klart det faktum att jag fick sitta i en gymnastiksal med alldeles för många människor där det pumpades musik, hejades och slogs konstant, i ungefär 11 (!!) timmar. Det var otroligt, otroligt och ännu mer otroligt jobbigt. Efter fem timmar så satt jag och smågrät och fortsatte med det resten av tiden. Och eftersom Johan var kantdomare i princip hela dagen så hade jag ytterst lite sällskap. Det var inte direkt det roligaste jag har varit med om. Men det funkade uppenbarligen, för jag lever idag.

Att titta på alla fighter var kul, det var ju därför jag for dit. Det är inte riktigt lika kul att titta på nybörjarna, för då sparkas det samma spark hela tiden, men när man började komma upp i avancerat blev det mer intressant. Då används det tekniker, det sparkas så hårt att det smäller i västarna och folk blir som galna. På riktigt. Det är som på viktiga fotbolls/hockey matcher där folk skriker åt domarna, svär och blir helt hysteriska.

Johan fick tävla mot en kille som vunnit SM vilket gjorde att det blev en väldigt intensiv och svårt match, som han tyvärr förlorade. Men matchen var hur bra som helst. Dom var artiga mot varandra, mot domaren och elaka mot varandra när dom slogs. Men så fort den andra gjort illa sig så bad dom om ursäkt och hjälpte den skadade upp på benen igen. Jag gillar såna matcher, för det blir så roligt att se att det fortfarande finns folk som tar sporten på ett sunt sätt.

Och eftersom jag är världens hönsmamma så började jag nästan att gråta när det var dags för Johans match. Då fick jag kramar av Sofie. Jag blir alltid så himla orolig!

Det är alltid lika konstigt att se honom fightas, eftersom han är världens snällaste annars. Han skulle aldrig någonsin göra en människa illa och jag har nog aldrig sett honom arg någon gång. Han har säkert varit arg, men det är inget jag kan komma ihåg. Det är klart att han blir arg, men han blir inte arg på andra människor, utan mest när han spelar tv-spel och misslyckas.

Men när han ställer sig där på mattan och dom bugar för varandra och för domaren, så ser man hur blicken i ögonen förändras och helt plötsligt är han helt fokuserad på att göra illa personen framför sig. Alldeles efter dom har hälsat på varandra så hoppar dom tillbaka en liten bit och ställer sig i kampställning. Då skriker man sitt kampskrik för att visa att man är redo och lyfter upp armarna i kampställning och ställer sig på tå. Det kan lätt låta som att det låter fjantigt att skrika, men när man väl är där så känns det helt rätt att skrika mot den andra motståndaren. Inte ett långt, utdraget skrik, utan ett kort och elakt. Samma skrik man använder när man sparkar den andra, sitt kampskrik helt enkelt.

Sen börjar man slåss och det hoppas, snurras och siktas otroligt hårda sparkar mot huvud och kropp. Varje gång det small så hoppade jag till lite. Dom sparkas ju så otroligt hårt! Jag kan inte riktigt fatta hur man kan fortsätta när man har fått en spark mitt på västen på bröstkorgen. All luft måste ju försvinna! Men jag antar att man blir härdad efter att ha fått ett ex antal sparkar där.

Nåväl, han överlevde men var allt lite blåslagen när han gick ur mattan. Och han förtjänar all credit possible eftersom han gjorde en grymt bra match ifrån sig mot en SM-vinnare.

Så det här inlägget tillägnas enbart Herr Fahlander för en bra match och en trevlig helg!


Klockan är 11.25 och jag ska duscha och städa litegrann innan Dan kommer upp. Daaaan!