Förändringen

Jag pluggade så hårt att jag grät. Jag var helt och fulländat slut i huvudet. Jag skulle ha provet idag i min hjärna, men det var inte så. Det var igår. Jag grät ännu mer. Kommer antagligen inte få läsa kursen mer. Det gör mig helt deprimerad, eftersom jag aldrig har kämpat såhär hårt i skolan. Jag har aldrig behövt göra det, eftersom jag gled igenom den tiden jag gick på gymnasiet utan problem. Det var tack vare musikkurserna och Fröken Lång. Buhubuhu. Jag vill inte gå mer i skolan.

Jag har kolla på en massa bilder från bilddagboken på en massa gamla vänner. Sånt ger mig alltid lika mycket ångest. Det känns så jävla orättvist. Alla är fortfarande lika snygga och festar lika mycket och går på universitetet. Jag tänker inte ens gå in på hur jobbigt det känns, det vet vi redan allihopa.

Fan också. Jag har haft en så jävla bra dag idag. Efter min mentala brakedown på skolan pga provet, så bjöd Johan mig på lunch på ett jättegulligt café och vi åt glass på torget i solen. Det har varit och är fortfarande strålande sol och jag har varit nöjd med allting. Men nu gick det käpprätt neråt när jag börjar kolla på hur människors liv ser ut.

Jag vill också ha. Jag vill se ut som jag gjorde förut. Jag vill inte ha gått upp trettio kilo i vikt och vill vara lika duktig på att spela som jag var då. Nu har jag varit tvungen att börja om från början. Det fanns ingenting kvar och jag var tvungen att glömma allt gammalt och bara se framåt. Nu kan jag inte göra det. Nu måste jag på något sätt bearbeta allt som var förut och acceptera förändringen och orättvisan. Men det är helt galet svårt att acceptera allt, för allt jag vill i slutändan är att saker och ting ska vara som det var innan. Förut.

Jag saknar dom. Vännerna jag hade. Nu har jag inte dom, för allt försvann. Det finns några stöttepelare, som aldrig försvann. Carro, Jessika och Jenny. Och min familj såklart. Och framförallt, Johan.

Jag älskar dom, mest av allt på hela jorden. Det gör jag. Men jag saknar lik förbannat allt som var förut. Allt som fanns och alla drömmar jag hade som jag skulle kunna nått.

Men allt försvann. Allt jag hade tynade bort och rann mellan fingrarna på mig.

Och jag kan inte stå ut med det. Jag vill ha tillbaka allt, men det är för långt bort och jag kommer aldrig att nå det igen. Aldrig någonsin.

Men en av dom närmaste som stannat kvar, är Mimmi. Hon gick aldrig, hon kom närmare och det spelade ingen roll hur dåligt det än var, hon kom bara närmare. Min ångest var inte ens något hon reflekterade över på ett bra sätt. Hon såg mig, och inte min ångest. Bara mig och inte monstret bakom mig som förföljde mig.


Hon och Johan är det bästa som har hänt mig någonsin, alltid och för evigt.








Försvinnande