Stolthet

Idag mår jag dåligt. En såndär dag då allting känns.. jag vet inte. Meningslöst. Jag är på bristningsgränsen till att börja gråta. Det har jag varit hela dagen. Och det blev inte bättre av att jag, när jag var på Ersboda, läste igenom en massa texter och dikter jag skrev när jag var runt fjorton-femton. Det var väldigt ångestfyllda saker, vilket ledde till att jag direkt blev ångestfylld. Tänk att jag mått så dåligt så länge. Jämt jämt jämt. I så många år. Jag blir trött av att bara tänka på det. Redan då handlade det om så mycket jag har dragit till sin spets nu när jag varit sjuk. Det är så sorgligt att nästan inte ha några minnen av att vara lycklig. Det var så få stunder. Att inte ha något materiellt bevis på att jag upplevt många. Jag har säkert varit lycklig många gånger, speciellt då. Men det fanns alltid i bakgrunden. Det låg därinne och åt upp mig. Sakta men säkert. Tills det inte fanns någonting kvar och jag fick börja om från början.

Alla dessa dikter och texter, gjorde så ont. Det gör alltid så ont att bli påmind om hur dåligt allt har varit. För det har verkligen varit det. Det var inte tänkt att jag skulle överleva, allt har arbetat mot mig på den punkten och jag kan fortfarande inte förstå att jag lever. Och när jag blir påmind om det gör att jag inte vill leva. Inte på samma sätt som för några år sen, utan på ett helt annat sätt. Jag vet inte riktigt hur det kan förklaras, men det är på ett helt annat sätt.

Att bli påmind om hur långt jag ligger efter gör också sådär ont. Att jag missat så många år och att jag helt plötsligt ska fylla 23. Det känns helt overkligt och absurt. Jag vill inte! Jag vill vara tonåring och inte tänka på hur meningslöst ett liv kan vara. Jag vill kunna säga: "Kom du ihåg när jag var arton och gjorde såhär.." Jag kan inte det, för jag minns ingenting. Allting är som ett stort svart hål som sträcker sig över några år där jag inte minns någonting. Jag har bara små, små minnen. Som jag greppar tag i så hårt jag bara kan. Tänk om jag tappar dom också.

Jag vill kunna gå på universitet, ha en utbildning, kunna jobba och kunna leva på samma sätt som alla andra. Jag vill så mycket men kan så lite. "Du har ju kommit så långt ändå Martina! Tänk på allt du uträttat i din själ." Det är klart jag har varit bra, det är klart att det är en fantastisk bedrift att överleva när man varit så långt borta och vinglat på gränsen. Men jag vill ha det andra har! Jag vill inte behöva känna stolthet över att jag har överlevt. Jag vill kunna känna stolthet över att jag har levt mitt liv på det sätt jag vill.

Jag önskar att jag kunde läsa musik- och psykologikurser på universitet och läsa till musikterapeut i Arvika. Och sen kunna jobba med utvecklingsstörda barn och ungdomar och lära dom kommunicera på ett sätt dom inte kan.

Men jag vet att jag är så långt ifrån att det inte är lönt att sträcka sig efter det längre.




Vilmer fyller snart ett år, och jag kom på mig själv att spela "Ja må du leva" i moll. Sen grät jag lite, där inuti. Sen spelade jag den i dur.












allvar