...

Jag älskar honom så mycket att jag ger upp. Ju mer vilja jag har, desto mer påfrestande är jag. Det blir lättare för oss båda om jag bara slutar vara i vägen. För det enda jag vill göra, är det motsatta han vill.

Det går inte med ord att förklara hur skadad jag blir av det här. Jag kämpar desperat emot min paranoia att han ska hitta någon annan, för den gör mig helt galen. När han dricker öl på puben så kan jag inte tänka på något annat, att han ska hitta någon annan. Erfarenheter gräver sig in i min hjärna och jag blir påfrestande. Han blir irriterad och arg över mina frågor.

Jag trodde inte att jag skulle kunna falla såhär hårt av ett avslut. Min kämpaglöd har helt försvunnit, jag orkar inte ens stå på mig. I vissa situationer så borde jag slåss för min rätt, i vanliga fall skulle jag ha gjort det. Men inte nu. Jag är så trött att allt jag har stått och slagits för i hela mitt liv, har jag tappat.

Idag ska jag åka ner till övik och det är minst sagt välbehövligt. Jag ska ladda upp mina batterier. Äta mat, sova och kramas. Få en paus från det här helvetet och få känna känslan av att inte konstant vara i vägen eller vara påfrestande.

För när man hela tiden, konstant, alltid, känner känslan att vara i vägen för den man älskar mest av allt.. Ja. Då vill man inget annat än att sluta existera.