...

Jag bryr mig fortfarande. Även fast jag inte är kär och ser någon framtid med honom, så är han fortfarande den människa som känner mig bättre än någon annan. Jag blir fortfarande svartsjuk och jag vill fortfarande få bekräftelse att jag är värd något. Få den där känslan av att jag efter sex år har lämnat något avtryck och spelar någon roll.

Att jag blir utbytt mot festande och öl kan jag inte förstå. Är jag så obetydlig? Är jag så lätt att byta ut? Fina löften och ord glöms bort i samma stund som nytt umgänge och öl vankas.

Och jag kan inte låta bli att tänka på vad som egentligen har hänt. När jag får ont i magen och ringer så får jag tröst och lugnande ord, men några timmar senare får jag ett meddelande från en kamrat på skolan som varit ute på samma krog. Hur ofta har löften inte gällt som jag inte fått veta? Är det samma som när han väckte mig mitt i natten för att få råd för något som hänt för flera dagar sen, utan att jag har fått veta?

Jag är så trött att jag inte ens orkar bråka.

Det finns ingen respekt för mig eller mina känslor längre. Jag blir konstant krossad av det faktum att jag inte har någon betydelse längre, för jag trodde verkligen att jag hade det.

Så jag for ner till övik.

Kommer du någonsin att sakna mig?