..

Nuförtiden så blir det lätt att jag 'fastnar', rent känslomässigt. Det är som att allting bara stannar upp och allt runt mig försvinner, det enda som finns kvar är känslan. Och eftersom det här inte är dom lyckligaste tiderna i mitt liv, så blir det också inte dom lyckligaste känslorna heller.

Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer. Ibland så lamslås jag av sorg och saknad, men oftast så fastnar jag i den här tröga leran av ångest. Det finns inget annat, jorden slutar snurra. Allt som finns kvar är ångesten. Jag orkar inte prata, inte andas, inte existera. Samtidigt som jag vill dra mig in i ångesten och bara gömma mig, så kämpar jag desperat för att inte göra det.

Min hjärna är utmattad. Min verklighetsuppfattning har blivit skev och jag kan inte få någon ordning på den. Och det blir bara värre och värre.

Jag får panik. Jag vet inte vad jag ska göra mer, jag har inget försvar. Det lilla jag hade att försvara mig med mot mina hjärnspöken är utnött.



Och du. Hur många dagar gäller regeln att fortsätta kämpa och inte ge upp? 48 dagar?