...

Jag älskar honom. Jag är inte olyckligt kär, ser ingen framtid med honom. Men ändå så ekar tomheten i lägenheten efter honom. Inte hela tiden, det händer alltmer sällan, men ibland så blir saknaden efter honom så stark att jag tappar allt för en stund. Ju längre tid som går desto mindre blir det. Till slut så kommer jag inte att känna den saknad som jag känner för till slut så kommer jag att hinna ikapp honom och inte känna av saknaden längre.

Jag saknar att känna tryggheten han gav mig. Vetskapen att alltid veta att han stod bakom mig, vad som än händer.

Idag blev det bestämt att han ska flytta så snart som möjligt, dom kan låta honom bo där redan nu. Han kom hit och ville prata om det och jag hade ingen aning om vad jag ska skulle säga, för jag har ingen aning om vad jag känner. Ibland så blir saker för överväldigande och jag får inte riktigt någon ordning i huvudet. Men om man ger mig några minuter att få in informationen så kan jag sen ta beslut och lägga upp en plan.

I samma stund som jag kände en lättnad så kände jag en obotlig sorg. Det är ju det här som är det bästa som kan hända just nu, allt kommer att bli lite lättare när vi inte bor med varandra. Men samtidigt så har jag otroligt svårt att släppa taget, det är nog nästan omöjligt just nu.

Så jag behövde några minuter, kanske 10, sen fick jag lite ordning. Det gick snabbt, för jag har ju minst sagt tänkt och känt om det här dom senaste veckorna.

Nu ska vi ordna med alla papper och sen ska jag försöka få lite ordning här. Han kan ju inte ta med sina möbler än, vilket känns riktigt jobbigt. Men det kanske är bra också, jag får tid på mig att packa ihop saker och ställa in i förrådet. Vad är mitt och vad är hans? Det kommer att bli fruktansvärt sorgligt, men det är nog ett bra sätt att gå vidare.





Det här kommer att bli bra, det här kommer jag att fixa. Jag har ett liv utan honom som väntar, en framtid där jag kan göra precis vad jag vill. Allt kommer att fortsätta, jag kommer att börja om på nytt. Det finns massor med människor runt mig som alltid kommer att finnas där och stötta mig, vad som än händer. Jag kommer att klara det här.