,

Jag har kommit hem till Umeå igen.

Det är lustigt, under hela tiden jag har varit i övik har jag längtat hem, men när jag väl for så längtade jag efter övik. Inte alls ambivalent människa. Det var precis som att jag förstod att jag inte kommer hem till min säng, utan kommer hem till all denna ångest och bedrövelse. Som att jag hade glömt bort problemen.

Jag har haft en trevlig och mycket välbehövligt helg. Jag har fått se Matti live, även fast jag smet undan den maffiga metalkonserten för att kolla på melodifestivalen i rummet intill. Kändes väldigt hårdrock. Och jag har träffat nästan hela min familj. Alla utom Maarit. Jag har hunnit med att repa en stund med Sanna också.

Men nu är jag hemma. Jag klev in i en tom lägenhet och den kommer att fortsätta vara tom i några dagar. Som en ångestversion av spänningshuvudvärk.

Och tydligen så är det här det bästa att göra just nu. Jag kan inte riktigt se det, men alla säger att det är så.