Trött

Ibland kan jag inte låta bli att undra hur saker och ting kunde ha blivit, ibland så slås jag ner totalt av känslan misslyckande och ikväll är en sån kväll. Jag vrider och vänder på allt som har gått snett och känner en obotlig längtan efter det jag kunde ha fått, om "omständigheterna" hade varit lättare.

Tänk om jag inte blivit så sjuk som jag blev när jag gick på gymnasiet! Tänk om jag hade kunnat hålla fast i det som fanns då och inte lyckas tappa greppet helt. Tänk om.

Och visst, jag ska verkligen inte plåga mig själv med sånahär tankar. Det är klart att jag inte ska tänka om hur saker skulle kunna ha varit, för det är inte så det blev. Det som blev är den jag är nu, vad jag har ådstakommit och vad jag har gått igenom. Men ibland så längtar jag så innerligt efter något annat.

Idag mår jag alltså inte så himla bra. Jag är oändligt trött på alltihopa. Det finns säkert logiska anledningar till denna totalångest och det finns säkert material att skriva en hel bok om alla känslor som rusar genom kroppen. Men i slutändan så är jag bara trött. Idag är jag trött. Det är svårt att precisera sig mer än så, jag är trött. Trött på tester, provresultat, mediciner, diagnoser, sjukskrivning, försäkringskassan, psykiatriska avdelningen, ångest, ensamhet och framförallt allt detta kämpande. Konstant kämpande efter något jag inte ens vet vad det är.

Jag måste hela tiden vara på min vakt och inte låta skölden svikta för en enda sekund, för då rasar allt samman så snabbt att det är overkligt. Och idag har jag haft skölden helt nere och PANG säger det bara.

Jag har sånahär kvällar med jämna mellanrum. Kvällar då jag bara vältrar mig i självömkan och tänker på allt jag vill ha men inte får. Kvällar då jag bryter ihop totalt och slutar på golvet i tusen bitar. Då jag inte tror på mig själv en endaste sekund, allt känns som en förlust. Ingenting hjälper. Det hjälper inte att prata med Johan, ta mediciner, ringa till mamma eller ringa till psyket. Inget hjälper.

Men till slut, när jag fått ur mitt monster som legat och lurat ett tag, när jag fått gråta själen ur mig och när jag har fått ge mig själv den tiden att gråta så kan jag samla ihop mig själv och se framåt. Skriva nya listor, ta tag i den där disken eller plocka fram noterna med det där stycket som jag aldrig blir klar med utan bara lägger undan i ren frustration.

Fast just nu ska jag låta mig själv få vara trött, ledsen, ynklig, olycklig och ge det utrymme som behövs, för det har jag fan gjort mig förtjänt av.