Emma

Idag fick jag träffa min kontaktperson, Emma, på psyket idag. Nu blir det åka av! Jag har börjat landa i det faktum att jag faktiskt lider av ADHD, efter en tid i nån slags form av förnekelse, och på Måndag ska jag få träffa en läkare och titta lite på hur vi ska göra med mina mediciner. Äntligen så börjar vi arbeta från rätt håll och äntligen så kan vi lägga upp en plan för vad vi ska arbeta med.

Hon hade pratat med en arbetsterapeut också, men det är lång väntetid och vi kommer inte att försöka få någon träff innan sommaren. Jag måste kopiera och skicka in mina papper på resultatet till Försäkringskassan, som hon också har pratat med.

Jag gillar henne. Hon tar egna initiativ och fixar med saker runtomkring mig så att jag ska slippa göra så mycket. Hon ringer samtal, bokar tider, kollar vad det finns för hjälp och stöd att få.. hon gör alltså det mesta. Jag har dock lite svårt för att hänga med på våra samtal. Hon har ett helt nytt upplägg på hur vi ska utnyttja tiden. Hon strukturerar upp våra möten som efter ett schema och jag är inte van med det. Men det är ändå bra, för då är vi nog mer effektiva.

Det är intressant att läsa om mina testresultat. Jag läser dom om och om igen. Två och en halv sida där det står vad det är som inte riktigt funkar som det ska. Dom sätter ord på det jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på. Som inre rastlöshet, som kommer upp flera gånger.

När jag läser mina papper så blir jag helt förskräckt över hur mycket jag har plågat mig själv genom att inte veta vad som är fel. Tänk om jag hade fått veta det tidigare! Tänk om jag fått reda på hur mycket som egentligen är "fel" i min hjärna som gör att jag inte alls kan plugga som en normal människa och därmed fått slippa att slita mig i håret och dunka pannan blodig i väggen.

Oväntat nog så grämer jag mig inte över det så mycket som jag egentligen skulle kunna göra. När jag läser om ADHD hos flickor så är det så konstigt, för det är som att jag läser om mig själv. Det jag alltid har trott har varit tonårstjurigheter har inte alls varit bara det, det har varit ett beteende i mycket större omfattning än vad det egentligen var. Det är verkligen jättesvårt att se skillnad på vad som är en revolutionerande tonåring och en tonåring med ADHD.

Men nu börjar jag se en start på det nya och jag kan knappt vänta. Tänk om saker och ting faktiskt blir bättre? Tänk om ny medicinering faktiskt hjälper? Tänk om jag slipper all denna nästintill outhärdliga rastlöshet som har förstört så mycket i hela mitt liv?

Tänk om saker och ting verkligen blir bättre?