Jag ska bara snabbt uppdatera så att mina trogna bloggläsare äntligen får något vettigt att läsa. Jag har egentligen en massa saker att skriva om, men jag vill mest bara skriva att jag njuter av livet fullt ut nu när vi har semester. Jag trodde inte att jag skulle njuta så mycket som jag gör nu.
Dessutom så har jag lyckats läsa igenom en bok: "Jag dödade mitt barn", vilket var ett rejält antiklimax. Storyn är självklart intressant, jag menar, hon dödar sitt eget barn. Hon skjuter först barnet och sen sig själv. Barnet dör men hon överlever.
Trots detta intressanta ämne så lyckas översättaren driva mig till vansinne med konstiga meningsuppbyggningar och andra irriterande saker. Herregud. Men när jag låg i badet igår och läste det sista så fastnade jag för en bit som skrevs av psykologen (som för övrigt skriver om händelsen mest):
Jag trodde att jag förstod vad Michele menade. Självmord är vanligtvist inte logiskt. När någon är djupt deprimerad på det sätt som förmodligen har samband med en betydande kemisk obalans i hjärnan, tycks självmordstankarna dyka upp med närmast vulkanisk styrka. Plötsligt finns de bara där. Det gör egentligen ingen skillnad och levnadsförhållandena berättigar dessa tankar. Liksom smärta automatiskt blir resultatet av ett skärsår tycks tankar på döden och självdestruktion automatiskt bli resultatet av svår depression.
Annars så måste jag bara få tillägga lite snabbt: Att jag verkar självcentrerad beror på att du läser min blogg som handlar om mig. Den handlar inte om något annat än mig själv, mina tankar och min syn på världen. I min blogg handlar allt om mig, bara mig. Den "desperata" jakten efter en diagnos grundar sig i att när man får rätt diagnos så kan man få den rätta hjälpen och man kan se problemet från ett annat håll än vad man gjorde innan. Om vi inte hade lyckats komma fram till att större delen av min ångestproblematik grundar sig i att jag lider av adhd, så skulle vi fortsätta att arbeta med problemet från fel håll och försöka dämpa min ångest med piller i oändliga förändringar och jag skulle inte komma någonstans.
Och förresten: har man inte en alkoholiserad förälder har man ingen aning om vad man snackar om. PAOW!
Men nu blir det en promenad ner till stan, glass och sol med människor jag älskar mer än allt: Lillebror Martin och livskamrat Johan. Jag är löjligt lycklig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Yeeey :)
Jag köpte och läste ungefär halva "Jag dödade mitt barn", och jag håller helt med.. den är sååå.. jag vet inte vad... seg? Nånting var det, för det är sällan jag ger upp på en bok, men jag har ännu inte läst klart den och det var säkert snart 2 år sedan jag köpte den! Stor let-down! Men som sagt, intressant ämne. Behöver lite nya böcker nu känner jag, tragiska livsöden i alla dess former är oerhört intressant och ger perspektiv.. läste nyligen "Snälla pappa, nej!" och den var faktiskt riktigt bra. Måste spana efter fler! :)
Jag har läst alldeles för många böcker om tragiska missöden och börjar tröttna på det, konstigt nog. Allt är så dramatiskt och oftast slutar det i en förlåtelse till det elaka (mamma, pappa, sjukdom..) och det läggs gärna till något lite symboliskt som en ros i vattnet som gliiiider iväg och tar sorgen med sig. När en massa böcker innehåller samma princip så blir man lite trött efter ett tag.. :P
Men om du ska läsa bra böcker så måste du läsa böcker av Torey Hayden. Hon är typ en gudagåva om man är intresserad av psykologi och barn.
Ska kolla upp, låter spännande! :) Jag läser väldigt sporadiskt, blir inte mer än 2-3 böcker per år numera, och då oftast alla under samma vecka! Så jag har inte hunnit tröttna ännu.. :P
Skicka en kommentar