Lång uppdatering.

Jag vet inte riktigt. Det är tyst och tung stämning här i lägenheten. Det kanske bara är jag, men det känns så himla övergivet här, som om vi båda har gett upp kampen och bara väntar på att något ska trycka det hela över linjen. Den magiska gränsen. Men som sagt så är det kanske bara jag, antagligen bara jag. Det brukar vara jag. Snart känns det nog bättre.

I helgen var det tävling! Jag satsade stenhårt med att köpa luftmadrass och tandborstar med plastfodral som man kan packa med sig. Lakan, täcken och kuddar, jag vägrar att sova obekvämt. Det är dessutom mycket bättre för Johan att få sova ordentligt natten innan tävlingen.

Jag åkte upp med Ingrid och Lasse som bodde på hotell hela helgen. Lasse fick min present: en bränd skiva med Melody Gardot och den var väldigt uppskattad. Sen åkte vi bil i det gråa regnet med långsam musik som får det att pirra i själen med jämna mellanrum. Det hela kändes väldigt lugnt och avslappnat. Trevligt. Vi mötte upp dom andra på kinarestaurang och innan det så drack jag och Ingrid lite cider och blev lite småfulla. Det kändes inte riktigt passande, men det var väldigt kul.

Vi fick sova i en egen liten gympasal och eftersom det bara var avancerade vuxna med så var det väldigt tyst och lugnt. Det var dock riktigt jobbigt att lamporna tändes automatiskt i hela hallen när man rörde på sig och slocknade inte förrän efter fem minuter. Jag låg vaken och var kissnödig i minst en timme på morgonen, för jag ville inte väcka dom andra.

Själva tävlingen var som den alltid varit: högljudd, påfrestande och tröttsam. Men Ingrid och Lasse for iväg en sväng på stan någon timme eller två och jag följde med. Det är inte så himla roligt att sitta ensam och vänta, Johan var kantdomare hela förmiddagen.

När det väl var Johans tur så gick det inte så himla bra. Han förlorade och fick 'bara' en bronsmedalj. Väldigt trist. Jag vänjer mig aldrig vid att Johan inte vill prata efter han har tävlat, speciellt inte efter en förlust, så när jag kom och strök honom försiktigt över ryggen drog han sig undan och morrade något. Johan blir aldrig arg. Enda gången jag kan komma ihåg att han har varit arg, är efter en förlust. Så när han väl blir arg så blir jag lika förtvivlat rädd och ledsen.

Och efter ett påfrestande dygn (och dom senaste veckorna för den delen..)med ny miljö och nya människor så är jag inte direkt den stabilaste människan, så jag bröt ihop på toaletten och grät minst en halvtimme. Jag ringde till Jenny, som alltid, och bara grät och grät. Jag känner mig som en alien när jag är bland dessa människor. Dom är hur snälla som helst, nästan dom snällaste människor jag känner, men jag är inte 'en av dom'. Jag kan inget om taekwondo, är inte intresserad av träning och har inte varit med på alla andra tävlingar.

Men i överlag så tycker jag att det hela gick väldigt bra. Förutom att Johan förlorade, förstås.

Den här veckan har jag lov och nästa Måndag så börjar jag min praktik på sju veckor. Herregud så nervös, rädd och hysterisk rädd jag är för det hela. Jag har aldrig varit ute i arbetslivet förut, jag har aldrig klarat av att orka med saker hela vägen och jag är ruskigt rädd för att inte kunna sköta 'jobbet' och göra fel. Men det måste gå bra, den här gången måste det bli bra. Imorgon ska jag ringa dit och fråga när jag kommer första dagen och om jag kanske t.om. ska komma dit på studiebesök och kolla in stället. Heja Martina!