Skola

Idag hade jag bokat in ett mentorsamtal med PG och jag vet inte riktigt vad jag tycker om saken.

Jag har ungefär en miljon påbörjade kurser som jag inte har avslutat och därför fått ett betyg med IG och det svider. Även fast jag vet vad det beror på att jag har problem och blablabla. Jävla skit!

Vi gjorde upp en ny planering (igen) och som vanligt känns det lite överväldigande.

Vi har ett prov på Tisdag och arbetet ska vara klart nästa vecka det med. Arbetet går tungt som jag vet inte vad och jag har inte börjar plugga till provet än. Det ligger alltså en liten hög framför mig med saker jag måste göra och då går det bara ännu sämre med allt. Och med det aningens deprimerade mötet så är jag inte alls på topp. Jag däckade igår av utmattning och sov i 14 timmar rakt av. Inte alls slutkörd.

Men laddaladda. Det här måste gå. Det SKA gå. Den här gången ska jag avsluta.

Eftersom jag ska dra ut min praktik lite tidsmässigt så jag slipper gå heldagar så måste jag välja praktikplats till imorgon. Vi har en lista på ställen man kan välja mellan och det här gör mig lite.. jag vet inte. Det känns lite skumt.

Jag vill inte arbeta med gamla människor. Jag tycker inte om gamla och min praktik på ett ålderdomshem är inget jag ser framemot. Men dom flesta platserna man kan välja på inom psykiatrin är just demensboenden. Eftersom jag inte vill arbeta med gamla så finns det inte så himla mycket att välja på. Jag vill gärna jobba med dagverksamhet för att slippa helger och kvällar, vilket PG tyckte att jag skulle sikta på.

Men det är så konstigt att välja mellan dessa platser. Stödverksamhet för unga. En del människor jag har omkring mig har hjälp av sånahär dagverksamheter och helt plötsligt så är jag inte en av dom som söker hjälp, utan är där som stödperson. Det känns skumt. Jag är inte den i behov, jag är den som ger.

Såhär står det på ett av valen: "Stöd till patienter med svår personlighetsstörning, ofta självskadebeteende, suicudala mm. Ibland ADHD, Asperger mm."

För två år sen var jag en av dom som skulle ha behövt en sånhär hjälp. Om jag går in genom dom där dörrarna nu så klassas jag som en stödperson, även fast jag är en ADHD-patient. Hur ska jag kunna ta hand om människor, när jag inte ens vet hur jag ska ta hand om mig själv? När jag själv går i terapi och får hjälp för att ibland klara av mina tunga dagar där rastlösheten tar ihjäl mig och jag inte orkar kliva upp på morgonen? Eller är det kanske just det som kan göra mig till en bra sköterska?

..det känns bara skumt.