Sorgen över bullen (som har flyttat), sorgen över all ensamhet och den olidliga känslan av otillräcklighet bara vällde ur mig och jag föll sönder i tusen bitar. Hur ska det gå ihop? Hur ska jag få det här att funka? Jag kan inte leva upp till alla krav som ställs. Alla mina år som försvunnit försöker ta sig ikapp och jag hinner inte med att smälta in alla intryck och alla nya rutiner.
Jag visste att du fanns där när jag var i en annan verklighet. Jag kunde inte föreställa mig att du inte skulle finnas där när jag lyckas kravla mig ur helvetet och står på ostadiga ben och vinglar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar