Att utagera

Idag har jag varit i skolan och det gick över förväntan. Jag kom försent, förstås, men jag kunde hålla mig relativt fokuserad hela förmiddagen. Det är tur att jag bara går halva dagar nu, känns riktigt skönt. Det visade sig också att jag inte alls ligger så långt efter som jag trott.

Efter skolan så lunchade jag och Johan på kinarestaurang och jag for iväg till Carina, den idiotiska tanten. Jag vet inte riktigt vad hon vill mig. Jag har inget behov av henne alls i mitt liv förutom att hon ska fixa med att ordna tider med läkare och fixa med mina mediciner. Idag var dock ett givande möte där hon gav mig många bra nyheter. Jag återkommer om dom.

I slutet av mötet började vi självklart att bråka lite. Vi pratade om vad som är lämpligt i olika situationer, med tanke på mina ärr. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt häver hon ur sig att när hon pratar med flickor som har blivit sexuellt utnyttjade som far ut och festar i kortkort måste förstå att man inte kan gå runt så. What?

Jag kontrade direkt med att fråga om hon egentligen får säga så som kontaktperson? Får hon egentligen ge små vinkar till utnyttjade tjejer om att det faktiskt är lite deras fel att män våldtar dom för att dom går i kortkort? Hon blev väldigt nervös och medan jag fortsatte med mitt långa tal så blev hon mer och mer ihopsjunken i sin lilla fåtölj. Jag började ifrågasätta och fråga efter tjänstefel. Vi började bråka ännu mer och diskussionen blev såpass intensiv att jag nästan ställde mig upp. Hur i hela friden kan hon, som kontaktperson på psykiatriska, ge såna "råd" och "tips" till tjejer?


Det här är mitt tips:

Det alla tjejer som känner sig rädda och utsatta i sånahär situationer ska göra är att lära sig slåss. Det är fan den bästa lösningen. Om jag skulle haft terapi med en tjej som nyss blivit våldtagen skulle jag för det första inte komma med kommentarer om att hon inte ska bli så himla full och att hon ska ta byxor på sig. För det andra så skulle jag hjälpa henne att kunna känna sig trygg i framtiden. Hon måste kunna lita på sig själv och veta att om hon hamnar i en sån situation igen, så kan hon kämpa emot. Självförsvarskurs, för helvete! Ge henne pepparsprej, tårgas och en kurs i hur man försvarar sig på bästa sätt, istället för att sitta still och bara prata.

Det är självklart att man måste bearbeta en sånhär händelse och i mina ögon sett är det bästa sättet att låta henne agera ut sina känslor. Skrika, gråta, slåss, bitas.. you name it. Ställ in henne i ett madrasserat rum med en såndär plastgubbe dom använder för att träna inom kampsport och låt henne få utlopp. Låt henne få hålla på därinne så länge som hon känner att hon orkar och sen prata med henne. Då är hon trött. Och antagligen väldigt ledsen och jag tror att man kommer åt det egentliga problemet då.

När en ångestfylld människa får skrika ut sin ångest och gråta själen ur sig och sen diskutera vad som hände med en duktig psykolog, kan jag nästan garanterat ge resultat. Varför reagerade man så? Vad hände? Det finns ingen mening att prata om ångesten när den är som starkast. Man kan lätt tro att det är så, men om jag utgår ifrån mig själv så tänker jag inte klart när jag har som mest ångest. Jag finns inte utan det enda som finns är ett mörker som försöker tränga sig ut ur kroppen. Ett mörker som bränns. Det enda jag vill ha är piller, rakblad och en hängsnara. Det fyller ingen funktion att prata med mig då. Ge mig ett rum med saker jag kan förstöra och ge mig en timme.

Självklart är det individuellt, men jag skulle fan utgå ifrån att låta en patient göra så. Att få utagera sin ångest är det enda sättet att bli av med den. Skära sig, skrika, måla, skriva, slåss.. allt funkar. Man ska inte skada andra och absolut inte sig själv, men nöden har ingen lag. Jag klandrar ingen. Alla har sitt unika sätt att uttrycka sig och jag tror stenhårt på den fysiska aspekten. Man får aldrig utnyttja den om man söker hjälp, sånt får man experimentera med hemma. Det är dumt i huvudet.

Det må låta grymt och som en tidsresa tillbaka till 70-talet, men jag vill ha tillbaka madrasserade rum! Inga tvångströjor, bara uppsikt. Se till att personen inte skadar sig själv, ställ dit något man kan sparka och slå på och ge järnet. Jag skulle vilja ha en blandskiva med min argaste musik, ljudisolerat rum, madrasserade väggar och en sparkdocka när jag har som mest ångest. Jag tror att dom flesta vill ha det. Frustrationen kan vara outhärdlig.

Så, kontentan av hela det här inlägget är: Lär tjejer slåss istället för att lägga dom i bollhav och hoppas på att känslorna ska rinna iväg. Ge folk möjlighet att få utagera sin ångest på det sätt dom vill och ge alla ungdomar en utbildning i hur man försvarar sig på bästa sätt.

Jag vill bestämma!

Jävla idioter.