Bullen

Imorgon ska vi sätta ut våran annons med hopp om att hitta ett nytt och bra hem åt Bullen. Vi har dragit oss i det längsta för att göra det och Johan påminde mig om att vi måste göra det. Han är allergisk och hans allergi blir bara värre och värre ju längre Bullen bor här.

Jag började skriva lite smått på annonsen men avslutade den aldrig för jag började storgråta. Då hade Johan redan gått och lagt sig, så jag petade till honom och sa att jag var ledsen, han vaknade direkt. Det spelar ingen roll hur djupt han än sover, minsta lilla viskning från mig om att jag är ledsen eller mår dåligt väcker honom direkt. Sen grät jag. Och grät.

Jag vill ha kvar Bullen. Jag saknar honom redan. Han är så viktig i mitt liv att det gör fysiskt ont i bröstet när jag tänker på att han inte ska stanna kvar här utan ska flytta iväg till en annan kattmamma som ska gosa med honom. Jag känner mig redan svartsjuk, han är ju min. Ingen annans. Han är min lilla bebis som jag älskat sen första gången jag såg honom och som jag tagit hand om. Jag har torkat hans kräk, hans bajsränder, behandlat hans skabb (han hade det på riktigt), bråkat med honom om att klippa hans klor och gråtit när han mått dåligt. Och han har tagit hand om mig, på alla sätt en katt kan göra.

Något som plågar mig mycket är det faktum att jag aldrig kommer att kunna ha djur omkring mig mer. Jag har alltid drömt om att ha en egen hund. Jag har vuxit upp bland djur och det kommer att känna olidligt tomt utan att ha ett.

Men mest kommer det att kännas olidligt tomt utan att ha Bullen här. Det gör vansinnigt ont att tänka på det.

Så jag är ledsen och jag gråter. Jag gick alldeles nyss för att hämta ut mina ångestdämpande men apoteket hade stängt, för idag är det tydligen Trettondedag jul. Det är helt dumt i huvudet med sånahär dagar. Jävla skitdagar. Jävla helvete.

Jag började gråta på vägen hem. Jag är ett mentalt förfall.

Jävla fan. Fy fan för det här.