Bajs i lådan

Jag har varit fruktansvärt nedstämd dom senaste dagarna. Jag vet inte riktigt varför, antagligen en massa olika orsaker har legat till grund för det. Men nu känns det som att det börjar släppa.

Imorse fick jag oväntad överraskning: min pappa har förlovat sig! Konstigt. Men jag skickade ett meddelande och grattade och han ringde upp och tackade för att jag ringt upp. (?) Det var ett intressant, utdraget och den sista halvtimmen var otroligt dryg. Tro mig, den mannen kan snacka om sin skog i flera timmar. Det var trevligt att höra att han var så glad. "Hon är sagolik i mina ögon och det är så starka känslor och så stort steg att jag inte vet vad jag ska säga."

Idag ska jag iväg på gymmet och kämpa på. Jag känner mig inte direkt motiverad, om man säger så.

Eftersom det står på vårat schema att vi skulle börja igår så gick jag till skolan, vilket visade sig vara helt onödigt då några av oss inte fått informationen om att vi inte börjar förrän imorgon. Imorgon är en ledig dag, vi har inga lektioner. Intressant. Så imorgon börjar skolan! Och imorgon ska jag träffa min inkompetenta kontaktperson för att prata lite om hur man går tillväga för att få tid hos en kirurg. Vet fortfarande inte riktigt vad jag känner om hela den här historien men en sak är säker: om jag har ärr så kan jag inte jobba inom psykiatrin. Så enkelt är det. Och eftersom jag går hela den här utbildningen enbart för att jobba inom psykiatrin så måste det göras. Men hur förbereder man sig? Vad måste jag tänka på? Eftersom min kontaktperson är dum i huvudet så kan jag inte fundera med henne, så Johan har fått vara kurator här dom senaste dagarna.

Vi har kommit fram till att det helt enkelt är ett sätt att börja ett nytt kapitel, på något invecklat sätt. Jag kommer ju alltid att vara sjuk och jag kommer alltid att minnas den här tiden som varit. Jag har varit så långt ner man kan komma utan att ta livet av sig, men jag överlevde. Med nöd och näppe. Och mitt fysiska bevis är att jag har mina ärr som jag kan titta på och som jag på något sätt har tröstat mig själv med. Det är för svårt att förklara, men det känns väldigt stort och känsligt att gå igenom den här processen.

Jag är helt vansinnigt partysugen så till helgen blir det fest! Och otroligt nog så kan Johan vara med, vilket känns otroligt bra. Jag ska festa öronen av mig.

Nu ska jag göra mig iordning så jag kan visa mig utanför dörren. Eftersom jag har börjat lägga ner en massa tid på mitt hår igen så blir det jobbigt på morgonen. Igår hade jag touperat upp håret (som den poppare jag är) och nu är det riktigt trassligt och jobbigt. Jag äger ingen kam eller borste, på riktigt, så det är lite lurigt att hålla på med hår då. Att ha kam och borste är för loosers och eftersom jag är så vansinnigt cool så har jag inte det. Eller så är jag bara sunkig och lat, jag vet inte riktigt vilket.

Åh nej. Jag kom just på att jag måste gå in till stan först för att lämna Johans jävla tae kwon do-skor som han glömde hemma. Han ska träna dubbla pass idag, så att springa runt barfota är inget att rekommendera. Då använder man tunna, vita skor som kostar runt 1000:-.

Fan också.