Tippex

Jag brukade alltid tänka att jag ska vara stolt över mig själv och det jag har klarat av här i livet. Gå med huvudet högt, kortärmat och inte ge med mig i diskussioner om huruvida jag är en bra människa eller inte. Svag eller stark, stolt eller skam.

Vad är lämpligt och inte? Hur ska man bete sig? Den starkare sidan hos mig, den sida som hela tiden intalar mig att stå på mig, har börjat förtvina. Det jag väljer ut med kärlek och mitt hjärta räcker inte till och man byter ut det, för det är olämpligt.

Jag går inte med huvudet högt längre. Jag går med huvudet vänt åt alla håll och kanter för att passa mig för mig själv och för mina känslor, för jag måste kunna kontrollera mig själv för att kunna vara lämplig. Det finns inget utrymme för ångest eller för känslor jag känner så starkt att jag inte kan kontrollera mig själv.

På Tisdag nästa vecka ska jag träffa min kontaktperson för att prata om mina ärr. Jag kan få hjälp med laserkirurgi att dölja dom så mycket som möjligt för att sen kunna tatuera över dom. Som om man skrivit ett fel med bläckpenna så ska jag istället för att stryka över det med ett streck ska jag använda Tippex.

Jag trodde inte att det skulle kännas såhär, jag trodde aldrig att jag skulle hamna här. Men det är så många små saker som gör att jag skäms över mig själv och vad jag gör. Jag är en pusselbit som inte passar och ett steg på vägen är att ta bort dom. Sudda ut dom så att dom inte syns mer.

Alla känslor av skam och otillräcklighet har knuffat mig ut i ingenting. Jag vet inte vem jag är längre. Det enda jag vet är att jag inte alls på något plan kan känna mig stolt längre, för nu är jag olämplig.

Jag bara svamlar nu, skriver allt jag tänker i samma sekund jag tänker det. För det är såhär det är, ingen ordning alls.

Men nu finns det en tid i min kalender då jag ska få träffa en människa för att dra igång processen för att få läkarhjälp med mina ärr. Nu kommer det finnas en tid då jag ska ta bort dom fysiska bevis jag har på min sjukdom.

Känns det bättre för dig då?