Terapi?

Jag klarade av hela veckan! En hel vecka av skolarbete och ett rent helvete vissa stunder, och jag gjorde det! Jag har fortfarande rester kvar att göra, eftersom jag var helt knäckt dom två dagarna vi skulle plugga hemma, men det räknas inte nu. Jag klarade det! YAY!

Var hos min nya kontaktperson på psyket idag också. Att hon var lurig och att hon kanske hade någon baktanke med det hela, vilket jag trodde efter jag varit där förra gången, var helt fel. Hon är helt enkelt bara dålig. Det är lite svårt att förklara hur hon egentligen är dålig. Men dålig är hon.

När jag träffade Jamilla, som är utbildad psykolog, så var våran möten intressanta, inspirerande och utmanande. Hon pressade mig till gränser för att kolla vars dom gick och sen kunde vi hålla en bra och utvecklande samtal där jag kom till insikter och kunde reflektera över saker. Den här tanten bara svamlar om en massa skitsaker. "Du kan inte ju direkt arbeta heltid just nu och det kommer du inte att kunna göra på flera år. Du kanske borde dra ner tempot till 50%?"

Whatthefuck? Hur kan hon, som ska vara min inspirationskälla till att orka fortsätta, kläcka ur sig något sånt? Vi kom överrens att vårat primära mål var att jag skulle klara av skolan, och det hjälper inte att hon påpekar vad jag inte kan göra, hon ska väl snarare göra motsatsen? Påpeka allt bra, stötta mig och ge bra, konkreta tips om hur jag kan försöka göra nästa vecka för att jag inte ska få sån monsterångest på kvällarna.

Och på flera år?! Jag blev så irriterad så jag höll på att spricka. Försökte förklara för henne att jag försöker att inte se det negativa i saker och ting och försöker se mig själv som en självständig människa som kan kontrollera min ångest och hålla den i schack så att jag kan leva ett "normalt" liv. Jag vet att jag inte kan prestera lika bra som andra människor, för jag är sjuk. Men jag håller på att bli bättre och det här är verkligen ett test på hur mycket jag egentligen klarar och hur mycket jag kan tänja på mina gränser. Jag ger allt, satsar 100% och tänker inte ge mig med tanken: "Jag kommer inte att kunna arbeta på heltid på flera år." Det ligger säkert någonting i det, jag kanske inte kommer att kunna det. Men om jag utgår ifrån att jag inte kommer att klara av saker och ting i framtiden gör mig ju helt förtvivlad. Jag gör nog med sånt när jag är själv. Ger upp hoppet och lägger mig ner i sängen och väntar på att livet ska ta slut. Men hon, som jag anser ska vara den som ger mig stöd och motivation, hon ska väl ändå inte säga vad jag klarar och inte. Och jag vet att hon inte sa det i något provocerande syfte, för att få mig tjurig och kämpa ännu hårdare, så smart är hon inte.

Fan, jag har gått i terapi för länge och kan alldeles för mycket om både medicinering och mina egna förmågor.

Och dra ner till 50%? No way in fucking hell att jag ska börja tänka i såna banor nu när jag klarat av min första vecka. Och om jag nu måste göra det nån gång här i den närmsta framtiden, så ger det inte henne behörighet att säga någonting sånt dumt. Och min favorit är: "Du måste acceptera att du är sjuk och alltid kommer att vara det." Om jag bara ska lägga mig ner och acceptera det faktum att jag är sjuk och alltid kommer att vara det, och därmed vara handikappad av min ångest för resten av mitt liv, så kommer jag ju aldrig någonsin att komma någonstans. Visst förstår jag det faktum att jag inte kan leva i nån fantasivärld där allting kommer att bli bra och allt kommer att lukta rosor, men det gör jag inte. Jag ser snarare det hela som att jag är sjuk, men ju mer jag arbetar med det, desto mer kommer jag att klara av. Om jag lägger mig ner och bara accepterar saker som jag kan ändra på är det lika bra att jag tar livet av mig på en gång.

Det verkar snarare som att det är jag som lär henne när det kommer till hur man ska behandla sina patienter. Och hur man ska/kan tänka om saker och ting för att uppnå så bra resultat som möjligt. Så till slut blev jag irriterad och sa helt enkelt att jag ville gå hem. Jag tog på mig min jacka, "Nu vill jag gå hem, vi får höras någon annan gång." Jag antar att hon skickar nån tid till mig. Jag får se om jag ens orkar träffa henne mer. Hon verkar dessutom vilja ha regelbunden "terapi" med mig.

Äh. Hon är en jävla fucker.



Annars så pratade jag med honom idag och som alltid spritter det till i mitt hjärta och jag saknar ihjäl mig. Det blir alltid så, varje gång. Och jag lär mig aldrig. Eller, jag kan inte lära mig det. Det är som ett handikapp.