Rensning

Jag är så vansinnigt äcklig idag. Jag behöver ta en dusch, big time. Det enda som är bra med att känna sig såhär sunkig, är att man inte kan bli äckligare, utan bara en dusch gör underverk.

Klockan tre så börjar min tvättid och jag längtar lite i smyg. Nu ska jag städa! Allting är skitigt här, det känns som att det ligger ett lager av dynga på allt i hela lägenheten. Det kan vara mitt tema för dagen: skrapa bort dyngan.

För första gången på länge har jag riktigt stark hårångest. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag får panik. Igårkväll blev ångesten ytterst påtaglig, så jag började direkt snoka runt på bluefox.nu, där dom har toningar i alla färger. Jag har helt tappat min kreativitet och inspiration. Jag har alltid varit väldigt intresserad av hår och har haft det i alla färger och former (känns det som), och nu så är det helt slut på idéer. Alldeles tomt.

Om jag har råd och ork så kommer jag att följa med Johan ner till Stockholm då han ska tävla den 1:a November. Då ska jag nog kila in på bluefox affären. Men då måste jag ha bestämt mig innan hur jag ska ha det. Buhu. Hej I-landsproblem! Haha

Igår pysslade jag och Johan ihop vårat första fotoalbum. Vi var ett riktigt Svensson-par och blev lite bittra båda två. När vi var klar så hade vi missat ett helt uppslag mitt bland alla bilder. Det känns riktigt surt. Men nu är det gjort, sommaren 2008 är över och nu börjar hösten och vintern. Det känns som att vi har sammanfattat hela sommaren och nu kan vi lämna den bakom oss, för nu har hösten börjat! Jag gillar hösten, det är min bästa årstid. Men sen börjar vintern, vilket också är otroligt mysigt, men med vintern kommer födelsedag och julafton. Folk som känner mig vet hur jobbigt det är.

Jag har en fobi mot paket. På riktigt. En riktig fobi. Jag minns när jag var liten, hur obekväm jag kände mig med att öppna alla paketen vid jul. Jag minns speciellt en jul, då jag gömde mig bakom soffan och pillrade på tapeten istället för att öppna paketen. Och nu när jag är en vuxen människa, så känner jag fortfarande den här vansinnigt jobbiga känslan med att öppna paketen. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Det är lite svårt att förklara vad som är jobbigt med det, för jag vet inte själv vad som riktigt triggar igång alla känslorna.

När jag bodde i Övik så fick jag på min terapi öva på att öppna paket. Vi pratade om det, öppnade paket och försökte lista ut vad det egentligen är som gör det så jobbigt. Jag bara grät och grät, men det var en bra övning. Jag berättade för folk omkring mig om hur jobbigt det är, och eftersom jag har världens bästa familj så försökte alla att anpassa sig efter hur mycket jag orkade. Att pillra upp tejpen är en sak som är jobbig, så då fick jag mina paket i påsar som jag bara kunde titta ner i. Att känna känslan av att vara iakttagen är jobbigt, så då öppnade vi alla paket samtidigt. And so on..

Folk skrattar gärna till litegrann när jag berättar om min fobi, men jag klandrar dom inte. Det låter faktiskt ganska roligt när man pratar om det. Men just därför så känns det ännu jobbigare, jag känner mig löjlig. Men efter jag hade fobiträning så förstod jag verkligen hur jobbigt det verkligen är. Det är jättemysigt med jul, det tycker jag nog egentligen. Det spelar ingen roll att mina föräldrar är skilda (det blir ju mer struligt, men ändå) och det spelar ingen roll att vi måste fara runt som på en turné för att hinna med att åka på alla ställen. Det som gör att jag får en klump i magen bara jag tänker på det, är just den här fobin. (och kanske allt med pappa..) Jag har alltid tänkt att det var den där turnén som gjorde det jobbigt, men så är det inte. Det är att jag måste öppna paketen och när det kommer fram julpynt och granar och allt det nu är, så relaterar jag min ångest för paketen med allt som har med jul att göra. Även fast jag egentligen tycker att det är ganska mysigt.

Men födelsedagen är nog värst. Då är det bara jag som firas och det är bara jag som får paket. Ibland blir ångesten helt outhärdlig. Men eftersom jag har väldigt bra och snälla vänner, så respekterar dom min fobi och mig, så brukar det lösa sig till det bästa. Men om vi tar Johans föräldrar som exempel, så tar dom inte min ångest på allvar. Dom känner mig nog inte tillräckligt väl, utan dom kommer med paket som är inslagna med mycket tejp, dom sitter och tittar på mig, och jag får ren, skär panik. Jag gråter alltid kvällen innan jag fyller år. Jag kan gråta i flera dagar innan min födelsedag.

Nu när Ellen döptes så var det många paket. Jag får ångest av att se andra människor öppna paket, men den är självklart inte lika stark som när jag själv gör det. Men då fick jag helt plötsligt uppgiften att skriva ner vad alla hade gett dom, och efter en stund kändes det ganska bra och överkomligt. Från början var det som om någon hade lagt ett skärp runt bröstet på mig och dragit åt det riktigt hårt, men där på slutet gick det bättre.

Det är nog dags att börja träna igen, bara så att jag är förberedd på vad som komma skall.

Nu svävade jag iväg helt i mitt pratande om min fobi.


Idag påbörjas mitt nya projekt: äta mindre. Det är dags nu, jag måste ta tag i det här. Jag äter mer än vad jag gör av med, så enkelt är det. Då måste man äta mindre, så idag händer det mycket. Det är nog lika bra att påbörja allt på samma gång, det är ju nästan samma sak som att städa. Bara rensa lite och få ordning på saker och ting här. Det är alldeles stökigt och äckligt. Rensa lägenheten, rensa kroppen. Woah!