Diskussion

Jag gjorde provet imorse, och det visade sig att jag har pluggat alldeles för mycket. Tyvärr inte på riktigt rätt saker, men det gick nog ganska bra ändå. Hoppas jag.

Men nu när jag fått den där skiten ur vägen så känns det fantastiskt skönt. Jag köpte godis på vägen hem (vilket jag egentligen inte skulle ha gjort) och nu har jag tittat på Family Guy och sovit en stund. Johan slutar vid fyra och då ska jag gå in till stan, eftersom jag tvingar honom att bjuda mig på middag.

Nu är jag ledig hela nästa vecka, utan arbetsuppgifter från skolan. Det känns konstigt. Vad gör man på sin lediga tid? Jag har redan glömt bort hur man är ledig/hemma. Oftast har jag ju inte varit ledig, en konstant kamp mot ångest och allt det innebär är inte ledighet. Precis som att mamma"ledighet" är bullshit. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag kommer förmodligen och förhoppningsvis att inte ha sån monsterångest, så det här blir spännande.

Jag mailade min kontaktperson på psyket igår. När jag hämtade ut mina Xanor igår, så ser jag att vi tydligen har börjat med en nertrappning av medicinen. What? Sen kom jag på att hon har nämnt det i förbifarten, att vi borde minska på just Xanor. Men samtidigt så har hon på alla våra möten, minst två gånger, predikat om hur bra det kommer att vara nu eftersom vi inte kommer att göra några ändringar.

Så jag skickade iväg ett fint litet mail då jag snällt frågade varför vi börjar med nertrappningen nu när jag går i skolan och håller på att vänja mig. "Är det inte bättre om vi börjar med nertrappningen senare, när jag fått det här som en rutin? Eller vad tycker du?"

Jag brukar inte vara så trevlig mot psykiatriska, dom kan ibland bete sig som svin och jag låter mer än gärna låta dom få höra det. Jag tror att dom behöver en käftsmäll från oss som befinner oss utanför statistik och inte orkar kliva upp ur sängen. Dom behöver helt enkelt lite verklighetsförankring, för dom svävar gärna iväg i fina planer som inte tar hänsyn till den individuella individen.

Men nu var jag snäll, för annars kan man inte föra någon diskussion med människor, det har jag fått lära mig. När jag som nu, kommer med konkreta förslag som känns helt logiska, så måste jag visa att jag är öppen för diskussion. Om hon sen väljer att inte ta mina åsikter på allvar (vilket lätt händer när man är inne i det här systemet), så kommer tjur-martina fram, och hon kan hålla på hur länge som helst bara för att få sin vilja igenom och poängtera sina åsikter. Även om jag inte får som jag vill, spelar det ingen roll i slutändan. Jag har med största sannolikhet dunkat in i deras huvudet min poäng, och det är väl vad som räknas. Även fast det svider lite i själen, så har jag börjat kunna släppa efter och erkänna att dom har rätt. Men det måste jag ju göra ibland också. Ge dom lite credits sådär.

Dom trycker gärna ner en i skiten eftersom dom har utbildning och vet därför vad som är bäst. Jag har fått min utbildning genom att vara nere i skiten och träffat andra människor som sitter i samma situation. Jag är inte dum.

Men jag förstår varför dom tycker illa om mig, jag klandrar dom verkligen inte. Jag är en riktig pain in the ass, eftersom jag inte ger med mig och hela tiden hävdar att jag faktiskt förstår saker jag med, även fast jag inte gått fem år på universitetet. Jag har något som dom inte har och som dom behöver, erfarenheter.

Men det gäller att spela sina kort rätt. Och jag klagar inte bara. Jag berömmer och hyllar när saker och ting funkar, och jag låter dom veta det. Men oftast så behöver dom en jävla pungspark för att få hjärnan på rätt ställe, tyvärr.

Nåväl. Jag hoppas att det inte blir en massa strul med det här. Om hon har bra anledningar till varför vi ska dra ner medicinen nu, som låter förnuftiga, så blir det här nog bra. Som hon gärna kan presentera på ett bra och trevligt sätt. Om hon snarare hugger tillbaka och blir förbannad bara jag nämner det, så vet jag att hon är osäker på hur hon ska bete sig. Det är då kriget börjar. Då har hon bara gjort som läkarna vill utan att riktigt presentera mig som patient, utan bara kläckt ur sig "vi borde dra ner på benso", och sånt gillar alltid läkarna. Dom skriver garanterat på papper utan att ens kolla på dom först om man säger att man ska dra ner på benso. Det är lätt att dom glömmer bort konsekvenserna vid en nedtrappning.

Jag hatar att bråka med dom. En del människor som jobbar där är så himla bra och duktiga. Dom lyssnar, visar förståelse och tar hand om. Men det finns alldeles för många stolpskott som gör att man börjar fundera på vad det är för fel med mänskligheten. Hur en del människor kan jobba inom vården är ju helt tragiskt och ofattbart. Jag blir lika chockad varje gång.

Men den här tanten är en gammal sjuksköterska, så jag vet inte riktigt hur hon kommer att reagera. Det är annorlunda med äldre. En del äldre som jobbar inom vården hävdar jämt sin rätt för så gjorde vi förr i tiden. En del blir osäkra när det kommer yngre människor som ifrågasätter och bara ger med sig. Jag hoppas att hon inte är nån av dom. Dom är helt dumma i huvudet båda två. Man ska inte ge ungdomar möjligheter till att få ut piller och få göra som dom vill, då går det bara åt helvete. Och att vara trångsynt och nerkörd i gamla vanor, behöver jag inte ens kommentera. Dom som är nyutbildade kan oftast tänka lite utanför ramarna, men där finns det ju också stjärnskott, såklart.

Imorgon ska jag träffa Malin! Jag längtar!