Ärr

Imorgon börjar skolan igen. Jag har varit helt slut hela helgen och inte orkat göra någonting alls. Sen jag kom hem i Fredags har jag nästan inte varit utanför dörren. Jag hoppas att jag har vilat så mycket att jag känner mig pigg imorgon.

Borde plugga lite på hur man tar blodtryck innan jag går och lägger mig, jag tror vi ska göra det imorgon. Ta blodtryck och hitta pulsen.

Jag är lite nervös över hela det där projektet med att ta blodtryck. Inte att jag ska göra det på någon annan, det fixar jag nog galant. Men att folk ska göra det på mig. Folk som känner mig väl, vet att jag har ganska rejält med ärr och jag känner mig väldigt obekväm bara jag tänker på att människor jag inte känner ska titta och fördöma.

Jag tycker verkligen att man inte ska skämmas över sina ärr, om man varit självdestruktiv. Det är så mycket skam inblandat att det nästan är läskigt. Dom flesta människor ser ner på en, på riktigt. Det finns människor som är så totalt nonchalanta och arroganta att dom tycker sig ha rätten att se ner på en när man går utan långärmat. Sånt gör mig flyförbannad och just därför brukar jag gå med kortärmat så ofta jag kan. När jag är på middagar eller andra mindre "tillställningar" så brukar jag säga åt folk att jag kommer att ta av mig min långärmade tröja och att jag har ärr. Om någon känner sig obekväm med det så får man säga till, då tar jag på mig tröjan igen, det är absolut inga besvär. Och man får titta hur mycket man vill. Bara vänligt förklara hur läget ligger till och verkligen påpekar att jag förstår om man känner sig obekväm. Men nu, när det är en större grupp och jag inte riktigt kan ställa mig upp och basunera ut att jag har ärr på kroppen, så vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag vet inte riktigt om jag är rädd för att andra ska känna sig obekväma, eller om det är jag som kommer att göra det.

Jag ser inte sånahär ärr som något skamfyllt över att man har varit "svag", jag ser det som att man lyckats dra sig ur något tungt och otroligt svårt, och lyckats låta såren få läka och kunnat gå vidare med livet. Det är snarare ett bevis på styrka och framförallt mod, just för att man kan gå kortärmat.

Men nu känner jag mig nervös över hur jag ska tackla situationen. Ska jag inte bry mig om någonting och låta dom andra känna sig obekväma, eller ska jag förklara för människorna och utsätta mig själv för en obekväm situation genom att behöva ställa mig upp och försöka prata om känsliga och personliga saker för människor jag absolut inte känner?

När jag var hos Carina förra gången så började vi faktiskt prata om mina ärr. Först förstod jag inte riktigt varför ämnet togs upp, men tydligen så har jag rätt till plastik-kirurgi när det kommer till mina ärr. Det känns inte riktigt som att det stämmer, men hon sa det iaf, och man får oftast inte ha långärmat när man jobbar inom vården. Och det var ungefär ett års väntetid, så jag antar att hon ville ta upp det så att jag har nån chans att hinna få det gjort innan jag är klar med utbildningen.

Jag tackade ganska snabbt nej. Om jag inte får arbeta på en arbetsplats grundat på mitt utseende efter en sjukdom så får det vara. Jag förstår att det är provocerande och ibland kanske onödig princip-kamp från min sida, men det förändrar inte det faktum att jag tycker att det är totalt förbjudet att vara tvungen att begränsa sig själv efter man varit sjuk.

Självdestruktivitet (och hela historien om uppmärksamhet) är en evighetsdiskussion som jag kan hålla på att prata/skriva om i flera år, men inte idag. Inte ikväll. För just nu är jag trött, ångestfylld och nervös. Och lite ensam också, för Johan är inte hemma.