Det svåra

Nu när jag sitter här och försöker få liv i mig själv och lyckas ta mig i kragen och börja plugga så börjar jag tänka på när jag pluggade på gymnasiet.

Varje gång jag tänker på det så får jag så ont i själen. Det var där allting slutade. Allt slutade funka och i slutändan så la jag mig ner och klev inte upp igen förrän några år efter. Mattan rycktes bort under mina fötter.

På våran slutproduktion så började jag äta mina mediciner, och att samtidigt repa hela kvällarna och försöka hinna med alla andra ämnen på samma gång, var nog inte den bästa kombinationen. Inte bara för det psykiska, utan också det fysiska. Minimalt med sömn och mat tillsammans med mediciner leder snabbt till att biverkningarna blir otroligt jobbiga. Jag fick kramper i fingrarna när vi skulle spela under en längre stund, så en av lärarna fick hoppa in och spela någon låt eller två så att jag skulle kunna vila på konserterna. Jag orkade inte hela vägen.

Efter våran slutproduktion så orkade jag inte mer och jag minns inte riktigt vad som hände efter det. Jag minns att jag åt massor med mediciner. Dom byttes alltid ut mot någon annan och sen en ny för biverkningarna. Sen en till för dom nya biverkningarna.. and so on. En period tog jag sju olika mediciner på morgonen och sen två stycken regelbundet under dagarna. Jag gick upp i vikt. Mycket. (30 kilo) Jag var självdestruktiv som få och det hela drogs till helt bisarra höjder att när jag tänker tillbaka på det blir jag helt förskräckt. Att sitta och rycka upp stygn på morgonen bara för att slippa få ett nytt ärr var helt normalt i vardagen. Allt för att överleva. Infektioner, stygn, ilskeutbrott. Det var helt omöjligt för mig att gå på affären, det fanns inte. Att gå utanför dörren fanns inte som ett alternativ i en period. Jag började höra saker som inte fanns och började missbruka tabletter.

Man allt når en gräns. Jag tänkte hela tiden att det går inte att få det värre än såhär. Men det blev alltid värre, varje gång. Men till slut gick det inte, utan det enda som var värre var att dö. Jag orkade inte mer, jag var helt slutkörd. Det fanns inget mer att ta av. Så under en period där så hände något, jag vet inte riktigt vad eller hur det gick till, men till slut så hade jag siktat in mig på livet igen. Jag ville inte dö, men jag ville och kunde inte leva på det här sättet mer. Det gick inte. Så istället för att bara göra det enkla hoppet ner i ingenting så började jag sikta in mig på det enorma berget av problem. Det var ingenting jag bestämde bara sådär, utan det smög sig på utan att jag eller någon annan riktigt märkte det. Men till slut så kunde jag skriva något annat än hur många stygn jag hade fått i dagboken, utan skriva om dom små vinsterna. Jag var helt överlycklig över att kunna gå utomhus och rycka upp ogräs. Jag satt på samma ställe och ryckte upp ogräs, jag flyttade mig inte, jag satt bara på samma ställe. "Imorgon ska jag försöka orka äta en glass på altanen".

Sen så började det, bara sådär. En vinst i taget. Efter att ha varit utomhus i en halvtimme var jag tvungen att vila tills nästa dag. Då kunde jag vara ute 35 minuter. En annan dag kunde jag bädda sängen. Allt jag gjorde var en vinst, för innan fanns det bara förluster. Allting räknades, förlusterna minskades. Ibland tog jag ett steg och hoppade tillbaka två. Allt var en kamp.

Nästan inga av mina gamla vänner fanns kvar, vilket jag nu i efterhand kan förstå. Jag var en annan människa, jag var inte Martina. Jag var Ångest och jag förstår om man drar sig undan då. Det gjorde dom nog rätt i. Man gör allt för att inte dras med ner i fallet. Men just då kunde jag inte förstå det. Jag hatade dom, men mest av allt så hatade jag mig själv för att vara otillräcklig.

Nu, flera år efter det började, så funderar jag ofta på hur det var innan jag blev sjuk. Vem var jag då?

Igår blev jag så arg när jag försökte plugga att jag knövlade ihop papperet, skrek och kastade iväg det. Då sa Johan argt att jag var tvungen att lugna ner mig. Då kom vi in i en diskussion som jag hatar. Vi började prata om vad jag ådstakommit dom senaste åren.

Oftast kan jag se det positiva i det hela. Jag slogs för mitt liv, och jag vann. Jag gav mig inte utan jag överlevde och klarade mig med livet i behåll i något som dom flesta människor inte skulle ha orkat. Det är vad jag har gjort.

Men ibland är det bara så jävla orättvist. Varför skulle det hända mig? Varför har jag inte körkort och utbildning för? Varför har det försvunnit så många år av mitt liv till en sjukdom?


För ganska precis ett år sen så slutade jag missbruka tabletter. Jag hade rökt marijuana och dagen efter förstod jag att det hade gått för långt. Jag blev medveten om att jag fastnat i något svårt och var tvungen att dra mig ur det för att någonsin kunna komma ett steg längre i min kamp för livet. Jag spolade ner mina sista tabletter i toaletten den kvällen, samtidigt som jag storgrät. Jag hade ingen livlina längre. Jag var inte självdestruktiv att gömma mig bakom och nu hade jag inga piller heller. Jag ringde till psykiatriska och brände mina broar för att få flera tabletter, vilket jag fortfarande förbannar mig för. Dom första två månaderna var ett rent helvete. Jag klättrade på väggarna, skrek, hörde saker som inte fanns och poliserna kom och hämtade mig två gånger, för grannarna blivit så oroliga då jag skrikit av ångest, ilska och panik.


Många bloggar jag läser skrivs av unga föräldrar som nyligen fått barn, och jag måste erkänna att det svider i hjärtat. Jag kommer inte att kunna skaffa barn förrän om flera år. Jag måste sluta med mina mediciner och samtidigt lyckas hålla mig på en stadig nivå och inte bli helt galen av att jag måste ringa ett jobbigt samtal. Alla är så himla duktiga! Alla är så engagerade i sina barn och ger dom allt dom har att ge.

Men jag då? Vad har jag att ge?

Vem var jag innan jag blev sjuk?