Erkännande

Det händer alldeles för ofta att jag tycker så himla synd om mig själv. Jag hatar när människor gör det. När man väljer att sätta sig i soffan och äta choklad tar man ett medvetet beslut att inte göra något åt sig. Det är såklart ett bra beslut ibland, man behöver en paus.

Men när chokladätandet har övergått till någon form av hysterisk hetsätning så har det gått för långt. Och jag hatar när människor gör så mot sig själva. Jag blir inte bara lite irriterad, jag har lust att skaka om och skrika personen rätt i örat och få upp den på benen igen. Dra fram läderpiskan på tre meter och bara mata på. Upp med dig!

Jag har blivit en chokladätare. Jag vältrar mig kväll efter kväll och tycker synd om mig själv. Ger mig tillåtelse att strunta i en kväll till, vad är meningen?

Ända sen jag fått den här förbannade diagnosen så har jag tappat stinget lite. När jag var hos Emma idag så blev jag sådär tung i kroppen och huvudet. Vi höll på att skriva och strukturera upp min vardagskväll och jag tappar helt motivationen till att orka. Jag gick över universitetsområdet innan och var nog deppad innan jag ens kom innanför dörren. Jag var alltså inte så trevligt samtal. Jag säger det som ska sägas, gör det som ska göras och frågar dom frågor som ska ställas.

"Nu när vi har kollat över resultaten så kan vi ju se att du klassas in i DAMP/ADHD- diagnos.." Som jag har längtat! Äntligen finns det omfattande ord som beskrev alla dessa undanstoppade beteenden som ingen riktigt lagt märke till. Finally!

Men istället för att använda detta resultat så har jag istället valt att vända på det och gräva ner mig i allt jag inte kan och inte kommer att kunna göra. Varför har jag gjort det?

Hur hamnade jag i det här träsket? Varför har jag gett upp?

Johan är utled på mitt beklagande över mitt hemska liv och min hemska framtid. Ingenting kommer att bli bra, det står ju i mina papper! Det kommer aldrig att försvinna och jag har en hel livstid framför mig. Som om jag har fått en heltidsanställning på ett jobb jag avskyr.

Jag måste skriva listor för att ibland klara den minsta sak och vara på vakt så att jag inte traskar ner i träsket som bara ligger några meter bort. En balansgång.

Och det kommer alltid att vara så, vilket jag helt har klamrat mig fast i. Varför försöka? Vad vill jag ens uppnå?

Istället för att känna mig motiverad till att klara kursen jag läser nu, så slår en våg av depression mot mig när jag tittar på universitetet och drömmer om en värld där saker funkar lite bättre.

Det är som att jag är helt trög och inte fattar att det ligger mycket, mycket arbete framför mig. Istället för att se det så vänder jag på huvudet och hoppas på att det ska försvinna.

Jag har tappat stinget. Den människa som uppmuntrar andra till att fortsätta, att orka en stund till har helt tappat målet och klarar inte alls av dom motiveringar jag ger. Jag sitter och skriver mail om ork och förhoppning, när jag själv sitter och vältrar mig i choklad och ångest.

Och även fast det också står på dessa papper alla mina fördelar som faktiskt är ganska många, så väljer jag att läsa dom mer negativa delarna och problemen.

Jag måste rycka upp mig. Ta mig i kragen och börja arbeta med det berg som ligger framför mig.

Så nej, ikväll blir ingen chokladkväll. Istället ska jag göra min läxa från Emma och skriva upp allt bra jag har gjort ikväll. Något som låter så banalt är större än vad man tror.