Trött

Vi bor alldeles granne med universitetet här i Umeå och nu är nollningen igång. Det springer omkring människor med löjliga kläder som ska göra något coolt för att inviga dom kommande åren på universitetet och lära känna varandra. Brännboll, lekar, alkohol och utklädning som är det heta.

Man kan lätt tro att jag är bitter över det här. Det är jag inte.

Från början var jag bitter, irriterad och ville döda. Men efter ett tag så slog det mig att jag inte alls är arg eller liknande. Jag är bara avundsjuk.

Och ja, jag är mästare på att vältra mig självömkan. Men ibland så slår känslan av misslyckande, avundsjuka och ångest så hårt att jag nästan tippar omkull. Så då lägger jag gärna upp det som att jag är bitter och arg, det är lättare att acceptera och hantera känslor som dom. Jag är van vid att vara den bittra kvinnan som hellre sitter i lägenheten och surar.

Om sanningen ska fram så känner jag mig som en olycklig, patetisk och löjlig varelse som tittar ut genom fönstret och ser livet som jag egentligen skulle vilja ha. Jag är fjantig och tycker synd om mig själv istället för att göra något åt det, som jag vet att det är en del människor som tänker. Varför gör jag inget åt det och bara accepterar att det inte är något jag kan göra åt saken? Vad kan jag egentligen göra?

Dom firar för att skolan ska sätta igång. Jag var på min andra skoldag idag och jag är så slut att jag tappar livslusten. Min ork och motivation till att orka fortsätta är minimal och jag har inte orkat laga mat, städa, duscha eller iöverhuvudtaget göra något kreativt. Dom senaste två dygnen har ibland varit ett rent helvete och jag är så besviken på mig själv. Är det här det bästa jag kan göra? Är det här alla år av terapi, utredningar, mediciner och konstant kämpande, har lett till?

Hur ska man finna motivation till att fortsätta, när resultatet man kämpar efter aldrig uppfylls?

Imorgon blir säkert en bättre dag.