Att göra en läxa

Det gick lite sådär att plugga. Jag har verkligen världens sämsta arbetsminne, så jag måste läsa samma sak om och om igen. Allt! Och eftersom det är så vansinnigt frustrerande så grät jag lite för att jag blev så arg. BuhuBuhu så synd det var om mig. Jag längtar till när jag har vant mig lite med det här att plugga så att det går lättare. Övning ger färdighet.

Jag blir verkligen som en obstinat tonåring med hormoner deluxe när jag är trött. Allting känns fel och jag vill inte leka mer. Jag ångrade bittert att jag inte hade börjat tidigare med läxan den här veckan så jag skulle ha sluppit att sitta där och stressa och Johan kom med ett förslag att jag skulle skriva upp ett schema.

Precis alla jag pratar med tycker att jag ska börja skriva schema. Schema och listor, strukturera upp min vardag. Emma tjatar om det och senaste gången vi träffades började vi ju skriva upp en lista på hur mina eftermiddagar ser ut. 17.00 ska jag laga mat, 17.30 ska jag äta maten, 18.15 ska jag diska, 19.00 ska jag spela piano.. och jag är seriös. Så noggrant ska det vara.

Men eftersom jag fortfarande är kinkig över det här med att jag nuförtiden måste skriva schema och hålla ordning på saker, vilket jag aldrig har kunnat göra i hela mitt liv, så blir jag tjurig som en femåring.

"Ska vi inte försöka skriva ett schema då? Det spelar ju egentligen ingen roll när jag kan äta, du kan ju laga mat själv."
-Klart jag kan. Men det blir ju helt fel om du kommer en halvtimme senare och börjar laga din mat. Att du ligger en halvtimme efter mitt schema, det är ju helt bisarrt.
"Men det är inget du ska bry dig om. Följ ditt schema så gör jag det bästa för att hänga med på din planering, men jag kan ju tyvärr inte hänga med på allt. Det vet du.
-Ja, det vet jag. Men jag vill inte skriva något schema!
..här kommer det fram några krokodiltårar...
-Jag vill inte skriva något schema eller några listor! Jag vill inte leka den här leken mer.

Sen sätter jag mig och surar ett tag innan jag smyger tillbaka till fåtöljen, slår upp min bok och fortsätter att läsa. Sen ber jag som alltid om ursäkt för att jag skenat iväg igen och han säger som vanligt: "Det finns inget att be om ursäkt för, jag vet att du gör ditt bästa."

Hur kan jag ha sån tur att jag har hittat den här mannen? Jag är verkligen den mest komplicerade och påfrestande flickvän man kan ha och ÄNDÅ så tröstar han och hjälper. Utan att visa hur trött han är, för det måste han bara vara.

Efter vi hade ätit middag och tittat på lite film så gick jag och la mig och vaknade inte förrän vid fem-tiden imorse. Pigg som en lärka. Laddat upp batteriet igen och nu har jag duschat i en evighet.

LaddaLaddaLadda! Here we go!