...

Bara tanken på att aldrig mer få krypa in under hans täcke gör att mitt hjärta skriker av förtvivlan. Så, mitt trick för överlevnad är att förneka att det här verkligen händer i verkligheten och att allt kommer att bli bra.

Det är en himla röra alltihopa. Han vet ingenting och det leder till att jag inte vet någonting. Ibland så känns det som att det kanske kommer att lösa sig och ibland så tappar jag andan för att det känns så hopplöst. Jag har inga regler eller bestämmelser, för han kan inte ge dom. Så jag får panik.

Är det något jag har sagt? Är det något jag har gjort?

Är det mitt fel?

Jag saknar honom.