...

Jag är helt slut. Inatt har jag skiftat mellan att skrika som en galning och kasta saker omkring mig, och sen fått en tröstande roll för att trösta och lugna ner honom.

Det blev himla invecklat nu. Den lugna känslan i lägenheten har bytts ut mot något jag inte kan sätta ord på, jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Jag har aldrig känt mig så sviken, så lurad. Och panikslagen. Jag trodde aldrig att han skulle göra såhär mot mig. Sen fick det helt plötsligt fruktansvärda konsekvenser och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Något som också skapar problem är att jag älskar honom. Jag vill inget annat än att han ska vara lycklig och för att han ska kunna bli det så måste jag stötta honom. Vi är varandras absolut närmaste vänner, och jag har inte hjärta att lämna honom i den här röran. Även fast jag kanske borde. Jag borde ta mina väskor och fara, men jag kan inte bara lämna honom här i en av sina värsta stunder i livet.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag låg så länge i sängen och tittade upp i taket att jag fick ont i nacken. Jag kände hur livet rann ur mig. Sakta men säkert så rinner jag ner i en pöl och tappar allt.

Vad fan gör jag nu?