...

Jag såg just en dokumentär om barn med ADHD och till slut så satt jag bara och grinade. Jag vet inte varför, men en stark känsla av bedrövelse och hopplöshet. Det är väldigt sällan jag ens reflekterar över allt det där, det finns ju inte direkt något att göra åt det. Allt har inte förändrats bara för att jag fått min diagnos, problemen är fortfarande samma som tidigare.

Helt plötsligt så är jag inte sjuk. Helt plötsligt räknas mina problem som ett funktionshinder och bara sådär så ändras mina förutsättningar inom alla områden. Det är minst sagt jobbigt och vissa stunder så kan jag inte sluta tänka på hur jag måste anpassa min omgivning för att fixa det jag vill göra. Jag vill ha en utbildning för att sen kunna arbeta med det jag vill.

Jag tror att det är i Februari jag ska påbörja en 'minnesträning' för att förbättra mitt arbetsminne, i första hand. Ca. två timmar varje dag i fem veckor ska jag träffa någon som ska hjälpa mig med min träning. Då kommer jag också träffa en grupp med andra vuxna som har samma problem.

Och det är ju bra. Det är bra att jag får hjälp på dom områden där saker och ting inte riktigt funkar så bra som dom borde.

Det här är väldigt kliché, men det känns orättvist. Varför ska just jag ha det här? Varför ska jag behöva kämpa så hårt med vissa saker? Och framförallt: varför ska jag ha fått gå runt med den här skiten så många år utan rätt hjälp?

Jag brukar inte tänka såhär, faktiskt. Rent i allmänhet så är jag nog mer glad över att det har kommit fram än vad jag är bitter. Men när jag såg på den där dokumentären så kan jag inte låta bli att känna att det är väldigt orättvist. Det gör alltid ont i mig när jag ser sjuka barn, men ikväll sved det ordentligt. Jag känner igen beteendet, frustrationen.

Och sen blir jag så egocentrisk att jag nästan skäms för mig själv, men fan också. Det är orättvist.