..

Det är intressant hur snabbt allt kan ändras i mitt huvud. Mina känslor och tankar blåser omkring som om det vore storm och till slut blir jag som förlamad. Jag sitter bara där, får ingen ordning. Hur mycket jag än försöker hålla mig till verkligheten, så har jag ingen styrka kvar för att hålla fast mig och skapa ordning. Så jag ligger där och tittar. Min styrka rinner mellan mina fingrar och till slut så orkar jag inte göra något fysiskt. Jag har ingenting att säga till om, jag är fast där i sängen med ångest som får det att krypa i skinnet och exploderar inombords.

Det enda som behövs för att sätta igång den här processen är den minsta lilla förändring. Jag har redan från början väldigt svårt att anpassa mig till nytt och nu finns det inget spelutrymme alls. Igår fick jag veta att Johan ska flytta in hos Danne istället för att bo kvar i lägenheten som var planen och då raserade allt. Det är ju inte någon stor grej egentligen. Jag har ju ändå flyttat ut här då och har egentligen inte med det att göra.

Men planen var att han skulle bo kvar här och jag skulle flytta till en lägenhet i närheten så vi kan springa över till den andra utan att behöva strula med buss. Bara kunna springa över för att kunna äta middag. Men nu blir det inte så. Nu kommer det inte att bli av och inte funka som våran egentliga plan, så allt raserades.

Och igår skulle vi gå på bio. Vi hade båda två sett framemot det, vi bokade biljetter för flera dagar sen. Men sen blev det sådär jobbigt igen. Som sagt, det behövs inte mycket för att trigga igång en storm.

Jag vill inte vara den här människan mer. Jag vill inte vara i vägen mer. Han dumpade mig för att jag stod i vägen för hans utveckling och nu vill jag inte vara den människan mer. Så igår när Danne ringde (eller sms:ade, jag kommer inte ihåg) och erbjöd Johan festande, som vanligt, så berättade han glatt att han skulle iväg på fest efter bion. Då brast det för mig. Istället för att låta mig själv skena iväg i hans närvaro så tog jag en dusch och grät lite. Varför ska jag stå ut med att känna mig i vägen? Varför ska jag plågas av det faktum att han ska springa iväg på fest så fort vi kommit ut ur bion?

Så jag sa som det var. Jag var inte så dramatisk som jag skulle ha kunnat vara, bara lugn och saklig. Det var lika bra att han ringde Danne på en gång, vi kan gå på bio någon annan gång, för helt plötsligt så kändes det bara som att han skulle ha roligare med Danne än med mig. Och jag vill inte vara i vägen. Sen började en lång diskussion.

Och jag vet att det här i slutändan var en totalt egoistisk handling. Jag orkade helt enkelt inte plågas och vara orolig för det faktum att han hellre ville vara någon annanstans istället för med mig på bion. Då får det vara, jag orkar inte.

Vi for på bio ändå och hade det väldigt trevligt. Det känns oväntat nog inte konstigt att umgås, vi är varandras bästa vänner. Vi kan lugnt sitta och prata om allt det här och reda ut saker vi kommer på. Men känslan av att vara i vägen och otillräcklig är något som alltid finns i bakhuvudet, speciellt när jag visste att så fort vi kom ut från bion så skulle han ringa till någon annan för att fortsätta ha roligt.

Och ja, jag vet. Jag överdriver säkert. Jag kan inte riktigt se det själv, men det är säkert någon som tycker det.