..

Ikväll sover jag hemma och bedrövelsen sitter i väggarna. Jag tror inte Johan påverkas nämnvärt på den, men den förföljer mig. Min ångest börjar få skepnad och springer förbi i ögonvrån. Jämt.

Jag börjar bli ordentligt sliten. Det är ett konstant tryck över mig och det börjar sätta sina spår. Det är som att jag bara stänger av. Så fort jag får tillfälle så lägger all verksamhet ner och jag blir overklig, kan se mig själv ligga i soffan. Eller sitta på bussen. Eller promenera.

Hos Jenny och Matti går det bättre. Då har jag sällskap som inte sliter hjärtat ur mig, men ångesten hänger över mig som en mörk skugga. jag skulle med all säkerhet inte fixa något av det här om jag inte hade dom.

Men nu är jag hemma. Egentligen så kanske jag inte borde vara det, jag kanske borde ta avstånd helt och bo hos dom ända till helgen då Johan åker iväg till Barcelona.

Fast jag måste ju möta ångesten nån gång. Jag kan inte gömma mig från mitt hem i all evighet, jag kommer ju ändå att bo kvar här i någon månad eller tre. Det är mitt hem också, inte bara hans.

Imorgon ska jag till Emma. Jag vet inte vad jag ska säga, jag har nästan alltid något ämne jag behöver diskutera eller reda ut, men inte den här gången. Jag känner inget behov av att diskutera det här, även fast det är just därför jag ska dit. Jag vill inte spela upp det här gång på gång, allt som har hänt. Vad han har gjort, sagt eller tagit. Det är bara slut.

Men var går gränsen mellan förväntad ångest i en sånhär situation och sjuklig ångest?

Jävla helvete. Förbannelse och fanskap. Klamydia, herpes, hemorrojder och svininfluensa. Bajs på pinne och samurajattack.