..

Jag har väldigt svårt att fokusera mig. En minut känns det bra, nästa känns det dåligt. Att stadigt kunna titta framåt är omöjligt för mig, se det hela med logiska och förnuftiga ögon. För rent logiskt är det här bra, men ibland tar känslorna över och jag tappar greppet.

Jag vill inte att något ska förändras, någonsin. Jag vill inte flytta och jag vill vrida tillbaka tiden. Inget av det här ska ha hänt och jag ska kunna drömma om min framtid med honom. Fast för mig kanske inte var så mycket att drömma om, jag väntade mest på att den skulle komma.

Det här suger. Det är helt jävla värdelöst och jag vill inte vara med. Jag hatar att det blev såhär. Jag hatar det faktum att våra liv är i ruiner och jag hatar att allt vi har byggt upp i sex år har krossats mot marken och gått i tusen bitar.

Jag har fortfarande inte fått tag på någon lägenhet, jag har inget beslut från försäkringskassan om min aktivitetsersättning och jag har börjat gå i skolan. Min lista på saker jag måste göra blir bara längre och längre och jag vet att om jag inte börjar göra saker så kommer det gå helt åt skogen. Jag ligger efter i livet och jag orkar inte försöka ta mig ikapp.

Förbannade helvete!