..

Jag har verkligen grävt ner mig själv. Jag har nästan bara sovit sen jag kom till Jenny. Inte duschat, ätit något som kan räknas som mat eller tagit medicinerna ordentligt. Mina kläder hänger fortfarande på tork för jag har inte orkat packa ner dom.

I det stora hela så gör jag precis allt det som man inte ska göra när det går tungt. Då ska man ha rutiner. Sikta på att sova bra och äta ordentligt. Gå ut en stund varje dag OCH ta medicinerna ordentligt.

Men jag tycker ändå att jag kämpar på bra. Med jämna mellanrum så slås jag sönder av saknad och bedrövelse, men har lyckats hålla en bra distans till ångesten. Det är bara någon timme här och där som jag längtar hem och längtar efter tider då det kommer att funka bättre. Tiden för en månad sen. Jag längtar efter all tid som inte är just precis nu.

Mitt sällskap kan inte vara bättre än såhär! Om jag inte skulle ha varit här så skulle jag inte ha fixat det alls. Jenny och storebror Matti, Neko och den lilla kisseungen.. det kan inte gå fel med det sällskapet.

Idag måste jag hem en sväng för att hämta ett papper och imorgon ska vi äta middag tillsammans för att fira att han äntligen har fått göra bort den där jävla tentan of doom. Det blir trevligt att få ladda upp batteriet lite.

Men att hitta en lägenhet är nästan omöjligt. Antagligen för att en ny termin har startat. Jag fattar inte hur jag ska lyckas med att hitta någonstans att bo. Den som ger mig någonstans att bo i nån månad eller tre får allt jag kan ge. Dig kommer jag att älska i all evighet.

Nåväl. En dag i taget. Dagens projekt är att rycka upp mig lite. Kämpa!