...

Det kanske är så finurligt att det här är något bra, något jag behöver. Kanske har vi gått på rutin att det bara ska vara oss. Att vi ska gifta oss med varandra, det har ju alltid varit så självklart. Både vi och människor omkring oss blir väldigt förvånade när man inser det faktum att det är slut. För det ska ju inte vara så.

Men innan allt det här så är det lite som att vi har haft skygglapparna på och inte vågat se på olika saker. Som att vi är olika, är vi inte för mycket olika? Men vi har sett det positiva i det, som att vi kompletterar varandra. Jag har sett det så och jag antar att Johan också har det.

När vi blev tillsammans så var vi väldigt lika. Men på dessa sex år så har vi växt otroligt mycket båda två och vi kanske har växt ifrån varandra. Och om vi är så olika som vi kanske är, kan det bli att istället för att komplettera varandra, så skaver vi? Som att vi istället kväver en del av våran personlighet för att kunna arbeta tillsammans mot världen. Inte att det naturligt ligger som det ska, utan att vi trycker och klämmer in, för det är bara så det ska vara.

Han är min trygghet. Han är marken jag står på och när inte mina ben orkar stå så håller han upp mig. Halva min själ är hans och hela mitt hjärta ligger i hans händer.

Vem är jag utan honom? Vi har varit tillsammans så länge att han är halva mig, vad är det som kommer fram nu?

Det är just det här som är varför han gjort slut, för att utforska sig själv utan mig. Det kanske är bra för mig med.

Kanske är det här det bästa som har hänt oss.