...

Så. Vi ska flytta isär. Vilken relation vi har till varandra vet inte riktigt någon av oss. I det stora hela så är det såhär: Johan har dumpat mig. Han vill ha distans, mest för att försöka förstå varför han gjorde slut. För egentligen så vill han fortsätta ha ett förhållande med mig. Han älskar mig, är kär i mig. Men det här är något han måste få göra. Minst sagt en livskris. Han måste få utrymma för att utvecklas och förstå vad det var som hände när han helt plötsligt vaknade upp på morgonen och hävde ur sig att det var över. Måste komma ifatt något han inte vet vad det är.

Relativt flummigt, men det funkar ganska bra ändå. Jag har börjat leta efter lägenhet och hur vi ska göra innan dess vet vi inte riktigt. För jag kan inte leva i en resväska och fara runt till kompisar ända till jag har fått en lägenhet, det går inte och det vet vi båda två. Det skulle vara förödande för min lilla, lilla mur jag har byggt upp mot ångesten det innebär att inte ha ordning på saker.

Att jag ska flytta igen känns oerhört drygt. Och att jag inte ska bo med honom gör att det svider ordentligt i hjärtat, men det kanske känns bättre då. Det kanske är något jag också behöver, jag vet inte.

Det sura med att flytta isär är det här med möbler och allt annat vi har gemensamt. Hur man än vrider och vänder på det så måste man köpa nytt. Jag måste ha följande:
-Säng
-TV
-Micro
-Dammsugare

Sängen är på absolut första plats. Man kan klara sig bra utan det mesta, det är bara obekvämt att vara utan. Men en säng måste jag ha. Att sova på en luftmadrass är inte så lockande.

Sen kommer man till alla andra saker man behöver. Bokyllor, porslin, lampor, handdukar.. you name it. Och hur jag ska få råd till detta blir ett mysterium. Men det kommer att lösa sig, det vet jag. Första steget är att hitta en lägenhet, för jag känner mig lite kräsen där. Jag vill bo kvar på Liljansberget! Det är fint, nytt, fräscht och lagom avstånd till allt. Som tur är så är lägenheterna svindyra och små. Det är inte så många som vill ha dom då.

Det känns skönt att ha något att sikta på. Något som är säkert: jag ska flytta.

Det här kommer att gå bra, det måste. Beslutet från FK är något som helt enkelt måste gå igenom, annars har jag inga pengar alls. Men det låg ett brev i postlådan om beslutet för mitt bostadstillägg, där det har bestämts att jag ska få samma summa som jag har nu ända fram till slutet av året. Hur det går ihop vet jag inte riktigt, eftersom dom fortfarande inte har tagit något beslut om jag får fortsätta ha mitt bidrag. Bostadstillägget hänger ihop med aktivitetsersättningen.

Och snart börjar skolan igen. Det händer minst sagt mycket nu. Men som sagt, jag känner mig nästan oroväckande lugn och säker.

En sak, dag och steg i taget.

Imorgon eller nästa dag tar jag min resväska och bosätter mig hos Jenny och Matti några dagar. Hurra!